Kom just hem från att för första gången denna sommar testat ryggsäcken. Hade lastat den full av vedklabbar tills den vägde ca. 13kg och så bar det av tillsammans med mannen på en liten testrunda för att kolla hur det ligger till med konditionen. Blev en knappa 9km före vi hittade hem igen efter att ha undersökt nya stigar i skogarna kring Söderfjärden. Gick nog alldeles bra, fast nog känns det ju i kroppen efteråt. Får nog lov att motionera mera vedträn före augusti för att rädda sommarens vandringsresa.

Vid randen av Söderfjärden

För nu börjar det nog vara spikat att årets vandringstur går till Camino del Norte i norra Spanien. Under de tre veckorna som vi har på oss kommer vi nog inte att hinna gå hela de 867kilometrarna från Irun till Santiago de Compostela. Men vi siktar på att starta i Irun och så ser vi hur långt vi hinner före flyget går hem igen. Camino del Norte är alltså en nordligare systerled till Camino Frances som är den traditionella och mycket mera vältrafikerade pilgrimsleden till Santiago. Del Norte går utefter Atlantkusten med sandstränderna på ena sidan och bergen på den andra. Bilderna därifrån ser underbara ut. Enda som kanske lite oroar är att den genomsnittliga årsnederbörden för Bilbao är 1.176 mm, och även om det regnar minst i augusti så ligger den genomsnittlig nederbörd på 10mm/dag. Så i värsta fall kan det bli en lite blötare resa. Men väll bara att utrusta sig där efter.

För den som är intresserad finns HÄR (länk, pdf)  en broschyr om leden som den baskiska turistorganisationen gett ut.

(klicka på bilden för en av webb-sidorna med mera info)

Nu funderar jag bara om jag klarar mig i mina terränglöpskor som jag bland annat gick med i Tjeckien senaste sommar eller om jag borde investera i ett par nya vandringsskor i stil med de jag hade 2009 i Israel. De har varit suveräna, i alla andra förhållanden än bergsklättring dock, men är numera degraderade till trädgårdsskor då de börjar ge upp lite här och var. De här skulle väll vara de som liknar mest då. Ska gå till en lokal butik och testa och se lite före jag bestämmer mig.

Annonser

Imorgon ska jag föreläsa om ”Att förverkliga drömmar” för pigga pensionärer i Smedsby i Korsholm. Det ska bli roligt. Sitter nu och förbereder mig och funderar bland annat på vad den 10veckor långa vandringen genom Israel 2009 har lämnat för spår i mitt liv. Punkterna jag hittills kommit fram till är:

  • Allvarligt vandringsberoende..
  • Omvärderade prioriteringar. Insåg längs vandringen att det jag saknade var ju inte mitt arbete men desto mer min familj och mina vänner.
  • Blivit en bättre människa att leva med. Är flexiblare. Tänkte här om dagen att jag numera bryr mig strunt i vilken väg toapappersrullen är svängd. Det viktiga är ju att det finns toapapper och en toastol, inte bara en gles buske och en redan många gånger använd näsduk.

Vaknade i morse på hotellet i Turnov och åt en rejäl och bastant frukost. De är bra på sådana här. Om det inte är buffé, så får man oftast välja mellan flera olika ”tallrikar”. ”Kalteplatte” med smörgåspålägg med skinka, medwurst, ost m.m. eller ”varmeplatte” med omelett eller äggröra. Till det finns sedan bröd, smör och marmelad och kaffe eller te. En bastant måltid man går långt på.

Vi tog en titt på torget. Köpte några färska bröd från bageriet som öppnat redan många timmar tidigare och vars disk redan var halvtom och traska iväg mot slottet Valdstejn. Visade sig vara ett litet slott med många synliga tidsepoker. Allt mellan tidig medeltid till nationalromantiskt 1800-tal. Vi överraskades av en kör i slottskapellet från 1700-talet som sjöng musik bland annat just från den epoken. Och klangen blev stundvis rent himmelsk. Under tiden passade dagens enda riktiga regnskur på att spilla ner. Då både regn och kör gjort sitt gick vi vidare mot Hruba Skala.

På de 3km som var mellan slottet Valdstejn och slottet vid Hruba Skala har jag nog oändligt många foton av stenpelarna och ravinerna och de fantastiska klippformationerna som sköt upp högt ovanför de långa smala träden som pressade sig upp nerifrån de trånga ravinerna. Vissa av stenpelarna är över 50 meter höga.

Efter att ha ätit en delikat lunch på en hotellrestaurang invid Hruba Skala slott, champinjonsoppa, färsbiff, potatismos och äppelkaka som dessert. Lyxig vandring värre det här. Nästan lite för bastant då vi ju ganska direkt skulle gå vidare och fortsätta mot borgruinen Trosky.

Leden gick genom en tät granskog med höga klippor på båda sidor, likadana som tidigare bara lite mera överväxta. Vid ett ställe gick en stig upp mellan klipporna bort från leden. Vi gick upp för att kolla vad som dolde sig där och hittade en helt magisk ravin. Nästan 100meter lång, bara en meter bred på sina ställen och höga klippväggar med fuktig grön mossa. En till otrolig upplevelse denna dag.

Så småningom nådde vi borgruinen vid Trosky, men tyvärr var den stängd. Dimman kom krypande över oss och hotade med regn, så kändes bäst att skynda vidare hit ner till campingen bara en halv kilometer längre fram. Här är vi nu. Mysigt att tälta igen. Visst kunde man hur bra som helst kunnat göra den här vandringen med betydligt lättare packning utan både tält och trangia och enbart övernattat på pensionat och hotell. Men lite intressant är det ju också att uppleva par stycken tjeckiska campingplatser. Här är fullt av folk ikväll som grillar korv och njuter av god öl.

Sista vandringsdagen imorgon. Tyvärr. Nu då kroppen på allvar börjat komma igång. Det är farligt att vandra och leva luffarliv. Enormt beroendeframkallande. Fantastisk lyx att ha en partner som också gillar det.

Fredagen blev en dag av väntan. Först fick vi vänta snart en timme på vår frukost, sedan ytterligare en god stund på tåget som skulle ta oss från Jablonne till Krizane. Efter att ha strävat upp till toppen av berget Jestjed, 1012 möh., fick vi vänta ännu en timme på linbanan skulle ta oss ner till Liberec. Men har man en god bok och kommit ifrån vardagslivets stressande så är det inte så farligt. Då man går förvandlas tidsbegreppet och de minsta enheterna är inte mera sekunder och minuter utan timmar och dagar.

Att hitta övernattning ute i byarna var inget problem, men knepigare då vi kom in till en lite större stad. Skulle ha varit enklare om vi på förhand hade sökt lite adresser och telefonnummer på nätet. VI kunde ha fått övernattning på ett pensionat för 200Kc (ca 9€)/per natt för båda. Men vi vände i dörren efter att ha sett standarden på rummet. Kom sedan att istället betala 1500€ (62€) på ett hotell alldeles bredvid torget. Men där fick vi ändå sova utan att ha en livlig pub rakt under rummet, ha egen dusch och utan att vara rädd för allt för många loppbett.

Lördagen blev en lugn och skön dag i Liberec. Först blev det en lång rundvandring på staden botaniska trädgård. Var förvånansvärt mycket intressant att se där. Bland annat ett över 200år gammalt bonsaiträd som av en adelsman hämtats från Japan i början av 1900-talet då det redan hade en ansenlig ålder. För att sedan vårdas ömt av ett flertal ägare tills det på 1970-talet gavs till Liberec botaniska trädgård.

Sedan blev det ytterligare en tur på zoot på andra sidan gatan. Mycket roligt att se även där. Men regnet kom och öste ner allt mera bestämt. En termometer påstod att det var inte mera än +11grader, snart 20 grader kallare än några dagar tidigare. Men trots det var det en skön dag med både vila för fötterna och huvudet. Och allt avslutades med ett riktigt skrovmål av den godaste kinesiska mat jag någonsin ätit.

I morse checkade vi så ut från ”Liberechotellet-med-den-suveräna-frukosten” och tog tåget till Mala Skala i Cesky Raj, 50minuter med tåg i sydlig riktning. Regnet strilade ner. Men varför skulle man ge sig för en sådan världslig sak, så vi traskade iväg. Landskapet är lite annorlunda här. Här finns också klippor som i Böhmiska Schweiz, men de är lägre och inte lika dramatiska. Men den mjuka och porösa sandstenen har slipats till många intressanta former. Skulle det inte varit för regnet hade vi nog stannat och tittat närmare på många platser. En varm kopp te och en tallrik gulaschsoppa blev räddningen då regnet och kylan kom inkrypande på bara kroppen. Tur nog var lufttemperaturen några grader varmare än dagen före i Liberec.

Vi kom oss in till Turnov sen eftermiddag och efter några försök hittade vi hotellet vi nu är på. Från början hade vi planerat att tälta inatt. Men så blöta och kalla som vi blev under dagen kändes det alternativet inte längre så lockande. Imorgon ska vi fortsätta ner mot Hruba Skala och hoppas då på bättre tältväder. Annars finns det alltid något pensionat längs vägen.

Fascineras över den allmänna kommunikationen här i landet. Tåget går överallt och priset är ungefär 1Kc/pers/km. Så att åka 2pers 46km från Liberec till Mala Skala blev 98Kc. Skulle det finnas en sådan tågtrafik i Finland skulle det kosta mig 3€ att åka tåg till Nykarleby från Vasa. Om det var så skulle jag nog välja det ganska ofta fram om bilen. Det skulle vara en äkta miljövänlig politik i motsats till att konstant höja bensinpriset. Det får mig inte att hälsa på mamma färre gånger, endast att svära mera varje gång jag tankar.

2 dagar vandring till sedan tillbaka till Prag. Kommer att kännas konstigt åka hem igen. Kropp och själ börjar just komma in i rytmen av gåendet och bara det att gå, röra sig, känna att kroppen fungerar som den ska börjar bli en verklig njutning. Vägen och rytmen längs den blir viktigare än målet. VI sover långa nätter, mycket längre än hemma om chansen bara finns, det behöv liksom. Men livet på luffen är underbart.

Gick från Jedlova Hora i kompakt dimma som rörde sig som rök mellan trädstammarna. Värmen var borta men luften frisk och syrerik. Utsikten var borta men ersatt av en drömsk stillhet och mystik. Gick mer från kullen och satte oss ner att vila lite på en bänk före de första husen i byn. Jag var orolig att vi missat avtaget till Tollstejn. I dimman syntes ju klippan med borgruinen ingenstans. Visade sig vara bara ca. 20 meter till parkeringen och stigen upp. Utsikten från ruinerna var kanske inte slående den dagen med de diminsvepta ruinerna var fascinerande.

Då fortsatte vidare efter borgen föll jag, steg snett och drogs omkull av packningen. Skrapade upp knät på asfalten och rev sönder byxorna ordentligt. Skadan var inte så stor, mest chocken och de söndriga byxorna som tog på. Det sker så lätt då man går med packning. Balansen är inte riktigt som vanligt och åtminstone mina vristmuskler klarar inte att hålla allt på styr då lutningen blir för stor. Inte första gången det sker. Ändå föredrar jag att gå med låga vandringskängor hellre än klassiska höga stövelliknande skor, de känns bara så fruktansvärt tunga. Nu gick jag med terränglöpningsskor och det gick annars riktigt bra.

Efter byn Lesne gick stigen upp i skogen och utmed den tyska gränsen till byn Luz. Övervägde att klättra upp på den 700meter höga toppen invid byn, men avstod då ändå inte skulle ha sett nått av utsikten därifrån. Luz visade sig vara en liten jätte vacker by. Vackra hus och finurliga träskulpturer. Vi lunchade där, både för att vi var hungriga men också för att vi behövde få torka upp och värma oss lite. R åt gulach med knödel, jag åt ”gefullte kartoffelknödel mit sauerkraut”. Aldrig mera surkål! Tjeckisk husmanskost är nog bra, men långsamt börjar jag få tillräckligt av hosbodamaten (”hosboda”, tjeckernas motsvarighet till tyskarnas ”bierstube”). Även om gott i princip blir nog knödel och schnitzel dag ut och dag in lite tradigt.

Kom oss den dagen så långt som till byn Kompach. Tog bussen därifrån via Cvikov till Jablonne. Mest för att spara lite tid och för att det hade varit en ganska kall och ruggig dag och vi ville bara hitta nått varmt och bra ställe att övernatta på. Vi hittade pension Salvatore i Jablonne. EN fin stad där Napoleon Bonapart en gång marscherat igenom, så varför inte också vi.

Stigen mot Mezni Louka var oändligt vacker, halvvägs upp på klippbranten. Nedanför våra fötter oändliga stup, ovanför lodräta klippväggar. Efter Mezni Louka blev leden tuffare, efter en våldsamt brant skogsbacke gick vi vidare längs en ås. Planen var att se ruinerna av borgen Saunstejn, men då vi såg var den låg övergav vi tanken. Högt, högt uppe på en lodrät klippa med bar en smal stege som ledde upp. Vi suckade och gick vidare.

I går gjorde vi ett nytt försök med borgruinerna vid Falkenstejn. Visade sig vara ännu värre. Också den var belägen uppe på ett horibelt klippblock. För att ta sig dit upp måste man klättra i en 40cm spricka i klippan där någon slänt en trästock där man kapat av kvistarna så en form av stege bildats. Sedan fanns några behjälpligt uthuggna minimala trappsteg i klippan. Såg livsfarligt ut. Vi gav upp bara vid åsynen.

Men i morgon ska vi göra ytterligare ett försök då blir det Tolstejn. Den måste vi ju bara komma oss upp på. Finns en mängd ruiner av små borgar från 13-, 1400-talet uppe på tvärbranta klippor här. Förstår inte hur man i tiden lyckats bygga nått på sådana ställen.

Vandringen har annars gått bra. Landskapet har vart efter hand förvandlats från vilda klippor till ett böljande kulturlandskap med många små pittoreska byar. Visst börjar det kännas i kroppen att vi varit på gång några dagar redan. Det gör små ont lite här och var. Men vi smörjer, plåstrar och pudrar så går det nog bra. Och god mat äter vi. Frukost oftast på restaurang med ägg och bacon, sedan lunch endera som picknick i naturen eller något lätt på restaurangen i nästa by, kvällsmålet likadant möjligen något stadigare rejäl tjeckisk husmanskost. Känns som lyxliv att bara kunna gå från by till by genom underbar natur, från restaurang till restaurang.

Idag åt vi här nere i byn på en liten familjerestaurang. Kycklingschnitzel med franskpotatis och grönsaker, 0,5liter öl åt mig, cokis åt R och en stor glassportion som vi delade + en kaffe åt mig = 317Kc, dvs ca 13€ totalt för båda och gott var det. Lyxliv alltså.

Gick inte så långt idag. Var trötta i benen och sov senaste natt lite smådåligt i tältet. Klockan var en 18-tiden då vi kom oss hit upp på Jedlova Hora, 775 möh. Här finns ett gammalt utkikstorn och en restaurang/hotell med övernattning för 350 Kc /pers. Standarden på rummet är kanske inte den högsta men ändå ganska mysigt, ok sängar och fungerade dusch. Nått mycket mer än så behöver vi inte. Värden låste restaurangen kl. 20 och körde hem. Vi är de enda kvar här uppe på kullen. Tyst och lugnt. Skönt sova inne i en säng efter två nätter i tält.

Det var en vacker 5km lång vandring hit från Hrensko. Ganska brant stigning ställvis, men gammal stenlagd väg så behaglig vandring ändå. Skogen, klipporna, allt är i en helt enormt grön färg, frodigt bara. Sitter nu med en kaffe under stenporten. Växlande mulet och inte alltför varmt, bara skönt.

Har en ca 15kg packning på ryggen. Känns nog, men går nog bra. Skönt att vara igång igen. Har längtat till det här. Trivs med tanken att allt jag behöver har jag med mig. Inte akut beroende av någon. Kan ta dagen som den kommer och bara njuta av livet, rörelsen av vandringen och de små underbara detaljerna i omgivningen.

Siktar nu på att gå vidare till Mezni Louka, 6km dit. Sen ska vi försöka komma oss före kvällen till Vysoka Lipa. Borde vara totalt en 10-11 km dit. I nödfall stannar vi i Mezni Louka. Saknar lite min tyska här. Den har rostat så pass att jag har svårt att hitta ord. Men det är nog tyska fram om engelska som gäller här. Men det går ganska bra att kommunalisera med en vild blandning av par ord tjeckiska, lite tyska, lite engelska och en del kroppsspråk.