april 2009


Har lyckats missa nästan hela säsongen av kulturprogrammet Kobra på Sveriges Televisions. Men såg att de i helgen sänt ett avsnitt om kulturlivet i Tel Aviv. Som tur är finns det att ses även på nätet. Ett verkligt bra program! Inte bara för den kulturintresserade.

Genom att ha kulturen och människorna som jobbar inom området i fokus, lyckas man på ett mycket bättre sätt skildra verkligheten och konflikten i Israel än många politiska analyser. De lyckas med balansgången mellan alla olika politiska åsikter, mellan att total nonchalera eller bara skälla. Programmet skildra på många sätt den press som även ”vanligt” folk lever under trots att konflikten inte är direkt synlig i deras vardagliga liv. Det är helt klart en av de saker jag vill undersöka med min vandring.

Här är länken till programmet. Det borde vara tillgängligt att ses fram till 19juni på svt.se.

Annonser

Hörde i gårdagens radionyheter om DurbanII konferensen i Genève, FN’s konferens – ”mot rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet”. Måste börja kolla upp saken lite. Tydligen är det inte en konferens som handlar om rasism som man kunde tro. Det verkar ju mest handla om Mellanösternproblematiken, åtminstone utgående från det jag läst.

DurbanI, 2001 i Sydafrika, verkar ha varit ett totalt kaos där kärnfrågor som mänskliga rättigheter, kvinnors ställning, demokrati, yttrandefrihet, m.m. mer eller mindre glömdes bort och luften snart vimlade av affischer likt denna:durban-41

Nåja, antagligen en lätt överdriven beskrivning, men det är intrycket jag fått efter att ha läst lite bloggar och tidningsnotiser. Ur andlig kristen synvinkel finns det nog säkert också de som tycker att logon för DurbanI var lite smått intressant och de associationer den ger. De enda jag läst som tyckt det var en bra konferens är nog par finländska ministrar.wcardurban300x175

Nu tycker man ju att FN skulle vilja undvika denna typ av snedfokusering och kalabalik. Men ändå planerar man in DurbanII konferensen att börja på Hitlers 120de födelsedag och att inbjuda Irans ledare Mahmoud Ahmadineja, som uppmanat till utplåning av Israel och förnekat Holocaust, till talare den första dagen. Inte låter det ju överdrivet vettigt i mina öron med tanke på vad som hände förra gången, dvs. om man verkligen vill uppnå nått konstruktivt då det gäller rasism.

Jag har insett att jag är bättre på den mentala träningen än på den fysiska. Försöker mig nog också kämpa med den fysiska, men går lite trögt. Har en känsla av att jag borde vara mera effektiv. Men att läsa det är jag desto bättre på.Här en lista på böcker i anknytning till projektet som jag plöjt senaste månaderna:

Jag har tidigare läst Leon Urias Exodus och Mitlapasset och största delen av Brock Thoene’ s serie om händelserna kring Israel under 1947 -48 The zion Chronicles.  Urias är en god författare och helt läsvärd, Thoene är betydligt mera lättsmält. Går att läsa men är nog inga litterära höjdare. Blir enformiga i längden också. Men dessa böcker var ett ganska enkelt vis att få en bild av historien. Men som jag insåg snart så var det en ganska enkelspårig bild. Verkligheten var antagligen mycket mera mångfasetterad. Speciellt störde jag mig i längden på den bild som gavs av araberna. Den var mycket schematisk och ensidig.

För att vidga min egen kunskap om arabiska folken så fortsatte jag med Albert Hourani: De arabiska folkens historia. Informativ, men så politiskt korrekt att man blir uttråkad.Men ger ändå en mera allmän bild av de olika arabiska folken.

Raphael Patai’s bok Araben är det motsatta då gäller korrekthet. Informativ också den, men skriven av en äldre professor tidigt 70tal som nog är väl insatt, men boken skulle nog inte räknas som rumsren om den kom ut idag.

Göran Gunner (red.): I skuggan av ockupationen -palestinsk kamp för nationella rättigheter, Atlas 2004. Att boken utgivits med understöd av både Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet och hade ett förord av svenske ärkebiskopen K G Hammar gav ju ett tillförlitligt intryck. Och vissa delar var ju också helt ok. Texterna skrivna författare både från Palestina, Israel, Sverige, Norge och England är dock ganska ojämna och förfaller ibland till en form av hatiskt skrällande jag hittat i allt för många böcker i ämnet vid det här laget. Det vettigaste ur den boken är det som den arabisk-lutherska pastorn Mitri Reheb från Betlehem skriver ”Folk som inte kan tänka sig att älska sin fiende kommer snart att börja hata sig själva och folk som inte är modiga nog att övervinna gränser kommer snart att finns sig själva fångar i sina egenkonstruerade getton”.

Donald Boström (red.): Inshallah -Konflikten mellan Israel och Palestina, Ordfront 2001. Läs en bok eller artikel i ämnet utgiven av Ordfront, och du har läst dem alla. Känns så i varje fall. Jag förstår att palestiniernas situation inte är lätt, jag förstår att det finns problem och orättvisor. Grova sådana ibland. Men denna ordström på svenska förbättrar ju inte den vanlige palestinierns liv och vardag på något vis. Det enda resultatet det får är att man svärtar mer Israels rykte som land. Går man in på deras hemsida hittar men t.ex en lång artikel med rubriken : Israels regim styr svenska medier . Men snälla, är det här seriöst? Suck, man blir bara trött.

Chaim Potok: Wanderings -History of the Jews, FawcettBooks 1980, den har jag haft i min bokhylla och läst lite sporadiskt ur i ungefär 10år. Nu har jag läst den från pärm till pärm också. . Han är amerikansk jude och skriver ur det perspektivet, undviker allt om dagens Israel och koncentrerar sig istället på allt mellan Abrahams till Theodor Herzl. Läsvärd, även om nog Potok skäller lite också, då mest på kristenheten genom tiderna som han kallar en ”an in despicable sect”. Men han håller sig oftast och är mycket informativ och en god författare.

Golda Meir: Mitt liv, Nordstedts 1976, grävde de fram ur bibliotekets källare åt mig också. Sympatisk tant, åtminstone i hennes egen bok. En intressant biografi om ett otroligt människoöde. Sedan verkar åsikterna gå mycket isär om hennes politik.

Jan Hjärpe: Araber och arabism, Rabén Prisma 1994, var nog ingen sensation som bok, kommer inte ens ihåg så mycket av den.

Robert Fisk: Det stora kriget för mänskligheten -Kampen om Mellanöstern, Nordstedts 2007. Engelsk krigskorrespondent med bas i Libanon sedan 70-talet. Ärrad. Boken går på 1176sidor på bibeltunt papper med miniatyr text. Den skildrar Fisks möten med Usama bin Laden och den ena krigsoperationen efter den andra. Västmakternas fula spel och diktatatorernas pinande av sina folk. Boken innehåller bland de grymmaste tortyrskildringarna jag någonsin träffat på men är ändå mycket läsvärd. Men man märker också Fisks allt större bitterhet över makterna spel med människoliv, och sedan då han kommer till Israel får han totalt frispel. Han är en god författare och skildrare av Mellanösternproblematiken, men det finns tillfällen då han totalt tappar distansen och i mina ögon professionaliteten. Vilket på något vis inte verkar vara allt för ovanligt det kommer till Israel-Palestina frågan. Vad är det med detta land som skapar denna känslostorm?

Måste sluta nu men återkommer till min boklista senare.

I tre år har tanken om att vandra den här vandringsleden surrat i mitt huvud. Till först försökte jag hitta någon som skulle kunna tänka sig att vandra med mig i tre månader, men insåg snart att det var ganska svårt. Så jag gav på tanken på det hela och tänkte att kanske någon gång i framtiden. I somras stod jag uppe på en fjälltopp och där uppe ovanför vardagens töcken insåg jag att drömmen visst var möjlig och att nu skulle det ske. Så jag har nu slagit fast tidpunkten då jag vandrar iväg, vare sig någon kommer med eller inte.

Men DEN SOM ÖNSKAR ÄR VÄLKOMMEN MED! Det går bra att komma en kortare tid så som en vecka eller en månad.

Kraven är bara att:

  • Du bör vara beredd att på egen hand ta dig från Tel Aviv flygfält till orten där jag just då finns med t.ex. buss. Jag borde vara lätt att nå via mobiltelefon men också på nätet (oftast).
  • Gå upp till 28km/dag med 15kg packning.
  • Ge bindande besked senast i augusti om du är på väg och vilken del av vandringen (ungefär).

Här mycket preliminärt är tidtabellen:

Vecka 40: Jag flyger ner 28 eller 29.9. Provianterar det sista i Tel Aviv och åker norrut.

Vecka 41: Vandringen börjar i Dan senast måndagen 5.10 (Sukkot, helgdagar, börjar 3 och 4.10) och planerar vara i Capernaum eller nere vid Gallileiska sjön till lördagen och slutet av Sukkot.

Vecka 42 -43: Migdal –Tiberias – Karmel – Netanya ungefär

Vecka 44: Någon gång i början av veckan borde jag vara tillbaka i Tel Aviv och då är det en knapp veckas vandring upp till Jerusalem.

Vecka 45: Upptäcktsfärd i Jerusalem. Efter en månads vandring kanske det känns bra att få ta en paus. Och det är också en stad jag gärna vill se lite mera av.

Vecka 46 -47: Fortsätter söderut genom centrala delarna av landet mot Arad och möjligen en avstickare mot Döda havet. Borde vara där i trakterna ungefär någon gång i slutet av vecka 47.

Vecka 48 -49: Öknen börjar och civilisationen glesnar. 400km kvar till beachen. Delar av vecka 49 borde vara i trakterna av Mitzpe Ramon

Vecka 50 -51: Genom bergen norr om Eilat

Vecka 52: Beachen 😉 Och sedan hem före tremånaders visumet går ut.

Den guide jag nu har att följa (eller egentligen har jag fortfarande bara innehållsförteckningen till den ännu och på basen av det är denna tidtabell gjord…) gör vandringen på 51 dagar. Men jag vill ha en luftigare tidtabell för att ha tid att ta in landskapet, titta på saker i lugn och ro, tänka, och inte minst prata med folk. Men det här är lite ditåt för den som kunde vara intresserad av att följa med.

Här en liten presentation av vandringsleden. Fast misstänker nog att de valt de tuffaste bilderna de hittat. Inte så farligt hela vägen. De som gjort filmsnutten upprätthåller också en webbsida med mera information och ett bra diskussionsforum om leden för den som är intresserad på adressen:

http://www.israelnationaltrail.com

INT karta

INT karta