maj 2009


Jag har par gånger fått kommentarer, att om det är vettigt att som kvinna, ensam eller i grupp av likasinnade, ge sig iväg på en 1000km’s promenad i Israel. Tja, vad ska man säga. Tycker det är ganska milt om man jämför med de härs äventyr: Baffinbabes De borde ha kommit fram nu. Tuffa typer.


1355 minuter träning i maj! Målet var 1200, så jag är rejält på plus. Målet för juni får bli 1500minuter. Det betyder ett genomsnitt på 50minuter /dag. Låter lite små tufft, men om jag fixat 1300 den här månaden så borde det inte vara omöjligt. Ska bara försöka få in lite mera styrketräning och promenader med 12-15kg i ryggsäcken.

Jag har också skrivit lite med folk på ett diskusionsforum och frågat vad de där tycker jag borde träna. Bland tipsen jag fått är vadträning med tåhävningar (tränar hålfoten också, vilket inte skadar). Att träna kroppens stabiliserande muskler så som mage och rygg, men också nacke och axlar. Backträning och benböjar för benstyrkan. Så nog finns det göra. Eller vad sägs alla ni som funderat på att komma med till Israel?

Johoooo!

Jippiiii!

Yabadabadoooooo!

Äntligen!

Jag ska få min vandringsguide från Israel! Jag ska få min vandringsguide från Israel! Jag ska få min vandringsguide från Israel! Tralla-lalla-lalla-lalla-la! Tralla-lalla-lalla-la!

Cover1

Det blev mental träning igen istället för fysisk igår.  Låg på soffan med feber och läste om israelisk partipolitik. Det splittrade Israel? -politiska och sociala skiljelinjer av Isabell Schierenbeck. Pratade i telefon med någon som frågade om jag fått febern före jag började läsa eller efter. Befogad fråga, nästan. Antar att febern var en förutsättning för att jag skulle komma igenom boken. Inte för att boken är dålig, inte alls. Men ämnet är desto mera förvirrade.

Jag vet inte mycket om finsk partipolitik, men den förefaller i varje fall vara en barnlek i jämförelse. Enligt mina beräkningar var genomsnittlig livslängden för en regering i Israel mellan 1948-2006 2år och antalet partier som i val fått mandat i Knesset (riksdag, typ) under samma tid ca.46 (om jag räknat och förstått rätt, inte så enkelt). Att i detta landet bakfram är det medel- och överklassen som traditionellt röstar på vänstern och arbetarklassen på högern och därtill måste man ha en speciell vallag som förbjuder byte av välsignelser mot röster.

Fysik träning känns nästan enkelt i jämförelse med att försöka förstå sig på det här. Alla dessa namn bara. Men väldigt intressant ändå. Berättar och förklarar så mycket indirekt.


Varför kommer man på en sådan här idé? Det är en bra fråga egentligen. Funderat en del på de själv. Vad är egentligen den grundläggande drivkraften? Inte bara den ”fina konstnärliga”, den mera ”intellektuella”, den motivering man skriver i stipendieansökningarna. Är det en form av medelålderskris, motsvarande motorcykelinköp hos en del? Singellivskris? En djupallvarlig inre andlig kallelse? Allmänt behov att utmana ödet och livet?

Kanske allt och inget på en gång.

Det är en längtan som föddes hos mig på en resa för mer än tre år sedan. Känslan av att jag besökte jordens medelpunkt och till detta centrum finns en svårförklarlig dragningskraft som fångat mig.

En barnslig dröm som funnits så länge jag kan minnas om att likt Paradis-Oskar i ta det man behöver i ett knyte på ryggen och sedan bara gå iväg dit fötterna bär och se vad som finns bakom nästa krök.

Känslan av att man blir inte yngre och redan bråkande leder inte blir roligare. Att nu är tiden att förverkliga det man drömmer om för annars förlorar jag kanske möjligheten.

Att nu är jag fri och obunden, inga barn, ingen man, inget hus, inget överstrukturerat jobb. Att nu finns möjligheten.

Tanken att människan behöver utmaningar för att inte stelna. Att jag inte har möjligheten till utmaningen att uppfostra barn eller bygga hus eller andra mera traditionella saker. Men gå, det kan jag.

Nyfikenhet.

Ett obotligt behov av att alltid fråga ”varför” och vilja förstå. Och landet Israel erbjöd så mycket jag inte förstod.

Ett behov att alltid vara värst 😉

Egna bilder från 2006.

Var ut och gick i morse en sväng igen. Vet inte hur långt det egentligen blev. Det tog ca 1timme och 40minuter. Börjar överväga en stegräknare, bara för att det skulle vara intressant att veta i kilometer också. Målet för den fysiska träningen för den här månaden är 1200minuter.

Men vet inte riktigt hur jag borde träna. Försöker nu bara vara ut och gå lite längre sträckor och på gym en gång/vecka. Fast vet inte om det är för lite. Om någon har synpunkter på hur jag borde lägga ut träningen så får man gärna säga. Det här är nog inte den biten av projektet som jag är bäst på.

En som verkar tränat mycket före han stack iväg på sin vandring är Peter Lüttge, nu som bäst på vandring i Spanien. Gjorde mig lite skraj då jag läste nått om hans träningsfunderingar. Men jag menar ju nog ändå inte springar någon maratontävling mitt i vandringen så som han. Om hans vandring kan man läsa på hans blogg ”Apostlahästar

Min digitalkamera (Canon PowerShot A95) är döende. Bara att inse. Den slukar batteri och har fullständig skärpa i bilderna endast om det riktigt turas. Den är 5år. Tydligen det som är den normala livslängden för tekniska prylar av idag.

Min 17åriga analoga systemkamera (Canon EOS 650), den däremot fungerar hur underbart som helst. Men nu har man ju blivit bortskämd med att en kamera ska vara lätt och inte kräva en massa dyr film. Jag behöver ju en bra kamera till hösten och vandringen, men gärna skulle jag ju vilja ha en redan nu. Även om jag inte alltid fotar massor är jag van att i princip alltid ha en bra kamera inom räckhåll, så nu känner jag mig handikappad.

Men jag har varit och lite kikat på en ny kamera. En Canon EOS 1000D. Man skulle kunna se den som en kombination av mina båda tidigare kameror. Canon -såklart, lättviktare för att vara systemkamera men känns ändå som en riktig kamera. Inte den allra dyraste, men verkar fått hyfsad kritik. Är det någon av er som vet nått om den? Skulle det här vara ett vettigt köp?canon-eos-1000d

Lätt dåsig mitt i en helg präglad av bilkörning, trevligt folk och musskit ska jag försöka fortsätt resumera min boklista. Läsande har kanske lite avtagit de senaste veckorna och fokuset har kanske lite förflyttat sig från den ”mentala” träningen till den fysiska. Mitt mål (som jag i smyg snodde av en vän) var under april månad att röra på mig 1000minuter. Jag klarade det nästan. Fattades bar en typ 40minuter vid månadsskiftet, och lite  kunde jag ha knappat in på det ännu, om jag inte varit så trött och däst efter all den goda maten på Valborgsmässoafton. Men nu ny månad och nya målsättningar.Men nu för att återgå till min boklista.

I februari läste jag Göran Rosenberg Det förlorade landet. Rosenberg är svenskfödd jude med föräldrar som båda genomlevt koncentrationslägervistelser före de efter andra världskriget kom till Sverige. Efter faderns död på 60-talet flyttar han och modern till Israel och han går helhjärtat med i den israeliska vänsterrörelsens ungdomsorganisation och upplever det på många vis som om han kommit till någon form av himmelrike. Men han bor inte länge där utan kommer tillbaka till Sverige. Då han ett antal år senare reser tillbaka till Israel upptäcker han att hans himmelrike var en illusion och han får se att verkligheten inte är så enkel som den ideologiskt präglade bild han tagit till sig under sina tidiga tonår. Hans analys av de största politiska blocken i Israel och de historiskt bakomliggande tankegångarna är intressanta, om än de precis som allt annat man läser om detta land är mycket färgat av författarens personliga ståndpunkter. Hur sionismen till en del åtminstone föddes ur nationalismen på 1800-talet och hur man såg en judisk stat som den slutliga lösningen på ”judeproblemet”. Då man ansåg att ett folk utan stat var onormalt, vilket inte bara rubbade folket självt utan även satte värdländernas samhällsordning i obalans. Fick judarna bara ett land skulle antisemitismen försvinna och judarna själva tillfriskna och normaliseras som folk.(s.89) Men sedan tar han också upp den konfrontation som idag kanske är mera aktuell. ”Ska judiskt liv vara ett mål i sig eller ett medel för något annat? Ska judarna se sig som kollektiva bärare av ett historiskt ansvar, eller som individuella bärare av en moralisk idé? Är judendomen en partikulär mission eller en universell föreställning och gott och ont?” (s.469) Är Israel bara en stat bland andra stater eller har landet och platsen en särställning som världens centrum i en konkret andlig verklighet? Jag tror det är kärnfrågan i mycket som handlar om denna plats.


Efter Rosenberg fortsatte jag med Toivosi tänään, Israel -Ajankohtaisia artikkeleita Luvatusta maasta, redaktör Pia Tiusanen, det var som om man pratade om en helt annan del av världen. Måste medge att jag inte läst hela boken. Det inte för att den skulle ha varit dålig, utan mera för att min finska är så pass svag att det blir så jobbigt att läsa. Men det som fascinerar mig är nog att om man knaprar in Israel på det lokala bibliotekets sökmotor så får man upp 165 titlar, 25 svenska och 104 finska. Jag har inte gått igenom alla så noggrann men det intryck man helt klart får är att de svenskspråkiga är över lag mycket mera pro-palestinska och de finskspråkiga har en mycket starkare pro-israel betoning. Ett fenomen som verkar gå igenom på många områden, men jag har fortfarande inte hittat ett klart svar på varför. Men från mitten av mars då jag just läste Toivosi tänään, Israel så har jag gjort en anteckning i min anteckningsbok: ” Läser vidare bok efter bok, åsikt efter åsikt och inte vet jag vad som är rätt och vad som är fel. Det finns så många vinklingar och verkligheten kan upplevas på så många vis. Men så ser jag bilderna. Ljuset. Känner det i kroppen. Och jag vet att jag vill dit. Dess dragningskraft har fångat mig.”

Ulf Ekmans bok Älskade, hatade Israel är en till bok lite på samma linje som den tidigare. Jag läste den för jag ville förstå mera hur bland annat Livets Ord motiverar sin Operation Jabotinsky (klicka på länk), dvs. att man mycket aktivt arbetar på att söka upp och föra speciellt ryska judar till Israel. Jag vet att organisationer i Finland också mycket aktivt jobbar med samma sak. Jag skulle vilja bland annat veta hur man ser på att många av dessa nya invandrare blir bosättare på ofta ifrågasatta nya bosättningar på tidigare palestinskt område. Jag säger inte att man handlar fel. Jag har själv mött en grupp av dessa ryska judar med hela familjer och allt vad de ägde på ett flygfält par år sedan, och de var en mycket gripande syn. Men jag vill ändå höra hur man ser på det ur en annan synvinkel än en rent biblisk sådan, vilken är motiveringen man oftast får. Men det jag ofta upplever i Mellanöstern konflikten är att alla parter bara tar fasta på en synvinkel och på nått vis inte vill se de olika sidorna av saken. Så var det också lite med Ekmans bok. Den gav mest en lätt råddig och idyllisk bild av Israel, men några svar på mina frågor fanns inte där.

Blev en lång text om få böcker. Och min lista är ännu inte klar. Men jag får fortsätta att beta av den en annan dag. Har senaste tiden bara blivit så trött på att läsa om Mellanösternkonflikten och Israel, det är så många som skäller och så få som kan ge någon verklig fakta som känns tillförlitlig. Ibland blir jag bara osäker och trött av någon form av påtvingad misstänksamhet. Och jag kan bara instämma med Di Leva

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut