Lätt dåsig mitt i en helg präglad av bilkörning, trevligt folk och musskit ska jag försöka fortsätt resumera min boklista. Läsande har kanske lite avtagit de senaste veckorna och fokuset har kanske lite förflyttat sig från den ”mentala” träningen till den fysiska. Mitt mål (som jag i smyg snodde av en vän) var under april månad att röra på mig 1000minuter. Jag klarade det nästan. Fattades bar en typ 40minuter vid månadsskiftet, och lite  kunde jag ha knappat in på det ännu, om jag inte varit så trött och däst efter all den goda maten på Valborgsmässoafton. Men nu ny månad och nya målsättningar.Men nu för att återgå till min boklista.

I februari läste jag Göran Rosenberg Det förlorade landet. Rosenberg är svenskfödd jude med föräldrar som båda genomlevt koncentrationslägervistelser före de efter andra världskriget kom till Sverige. Efter faderns död på 60-talet flyttar han och modern till Israel och han går helhjärtat med i den israeliska vänsterrörelsens ungdomsorganisation och upplever det på många vis som om han kommit till någon form av himmelrike. Men han bor inte länge där utan kommer tillbaka till Sverige. Då han ett antal år senare reser tillbaka till Israel upptäcker han att hans himmelrike var en illusion och han får se att verkligheten inte är så enkel som den ideologiskt präglade bild han tagit till sig under sina tidiga tonår. Hans analys av de största politiska blocken i Israel och de historiskt bakomliggande tankegångarna är intressanta, om än de precis som allt annat man läser om detta land är mycket färgat av författarens personliga ståndpunkter. Hur sionismen till en del åtminstone föddes ur nationalismen på 1800-talet och hur man såg en judisk stat som den slutliga lösningen på ”judeproblemet”. Då man ansåg att ett folk utan stat var onormalt, vilket inte bara rubbade folket självt utan även satte värdländernas samhällsordning i obalans. Fick judarna bara ett land skulle antisemitismen försvinna och judarna själva tillfriskna och normaliseras som folk.(s.89) Men sedan tar han också upp den konfrontation som idag kanske är mera aktuell. ”Ska judiskt liv vara ett mål i sig eller ett medel för något annat? Ska judarna se sig som kollektiva bärare av ett historiskt ansvar, eller som individuella bärare av en moralisk idé? Är judendomen en partikulär mission eller en universell föreställning och gott och ont?” (s.469) Är Israel bara en stat bland andra stater eller har landet och platsen en särställning som världens centrum i en konkret andlig verklighet? Jag tror det är kärnfrågan i mycket som handlar om denna plats.


Efter Rosenberg fortsatte jag med Toivosi tänään, Israel -Ajankohtaisia artikkeleita Luvatusta maasta, redaktör Pia Tiusanen, det var som om man pratade om en helt annan del av världen. Måste medge att jag inte läst hela boken. Det inte för att den skulle ha varit dålig, utan mera för att min finska är så pass svag att det blir så jobbigt att läsa. Men det som fascinerar mig är nog att om man knaprar in Israel på det lokala bibliotekets sökmotor så får man upp 165 titlar, 25 svenska och 104 finska. Jag har inte gått igenom alla så noggrann men det intryck man helt klart får är att de svenskspråkiga är över lag mycket mera pro-palestinska och de finskspråkiga har en mycket starkare pro-israel betoning. Ett fenomen som verkar gå igenom på många områden, men jag har fortfarande inte hittat ett klart svar på varför. Men från mitten av mars då jag just läste Toivosi tänään, Israel så har jag gjort en anteckning i min anteckningsbok: ” Läser vidare bok efter bok, åsikt efter åsikt och inte vet jag vad som är rätt och vad som är fel. Det finns så många vinklingar och verkligheten kan upplevas på så många vis. Men så ser jag bilderna. Ljuset. Känner det i kroppen. Och jag vet att jag vill dit. Dess dragningskraft har fångat mig.”

Ulf Ekmans bok Älskade, hatade Israel är en till bok lite på samma linje som den tidigare. Jag läste den för jag ville förstå mera hur bland annat Livets Ord motiverar sin Operation Jabotinsky (klicka på länk), dvs. att man mycket aktivt arbetar på att söka upp och föra speciellt ryska judar till Israel. Jag vet att organisationer i Finland också mycket aktivt jobbar med samma sak. Jag skulle vilja bland annat veta hur man ser på att många av dessa nya invandrare blir bosättare på ofta ifrågasatta nya bosättningar på tidigare palestinskt område. Jag säger inte att man handlar fel. Jag har själv mött en grupp av dessa ryska judar med hela familjer och allt vad de ägde på ett flygfält par år sedan, och de var en mycket gripande syn. Men jag vill ändå höra hur man ser på det ur en annan synvinkel än en rent biblisk sådan, vilken är motiveringen man oftast får. Men det jag ofta upplever i Mellanöstern konflikten är att alla parter bara tar fasta på en synvinkel och på nått vis inte vill se de olika sidorna av saken. Så var det också lite med Ekmans bok. Den gav mest en lätt råddig och idyllisk bild av Israel, men några svar på mina frågor fanns inte där.

Blev en lång text om få böcker. Och min lista är ännu inte klar. Men jag får fortsätta att beta av den en annan dag. Har senaste tiden bara blivit så trött på att läsa om Mellanösternkonflikten och Israel, det är så många som skäller och så få som kan ge någon verklig fakta som känns tillförlitlig. Ibland blir jag bara osäker och trött av någon form av påtvingad misstänksamhet. Och jag kan bara instämma med Di Leva

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut