Varför kommer man på en sådan här idé? Det är en bra fråga egentligen. Funderat en del på de själv. Vad är egentligen den grundläggande drivkraften? Inte bara den ”fina konstnärliga”, den mera ”intellektuella”, den motivering man skriver i stipendieansökningarna. Är det en form av medelålderskris, motsvarande motorcykelinköp hos en del? Singellivskris? En djupallvarlig inre andlig kallelse? Allmänt behov att utmana ödet och livet?

Kanske allt och inget på en gång.

Det är en längtan som föddes hos mig på en resa för mer än tre år sedan. Känslan av att jag besökte jordens medelpunkt och till detta centrum finns en svårförklarlig dragningskraft som fångat mig.

En barnslig dröm som funnits så länge jag kan minnas om att likt Paradis-Oskar i ta det man behöver i ett knyte på ryggen och sedan bara gå iväg dit fötterna bär och se vad som finns bakom nästa krök.

Känslan av att man blir inte yngre och redan bråkande leder inte blir roligare. Att nu är tiden att förverkliga det man drömmer om för annars förlorar jag kanske möjligheten.

Att nu är jag fri och obunden, inga barn, ingen man, inget hus, inget överstrukturerat jobb. Att nu finns möjligheten.

Tanken att människan behöver utmaningar för att inte stelna. Att jag inte har möjligheten till utmaningen att uppfostra barn eller bygga hus eller andra mera traditionella saker. Men gå, det kan jag.

Nyfikenhet.

Ett obotligt behov av att alltid fråga ”varför” och vilja förstå. Och landet Israel erbjöd så mycket jag inte förstod.

Ett behov att alltid vara värst 😉

Egna bilder från 2006.