augusti 2009


En sista stipendieansökan insänd. Man kan ju alltid hoppas, men tvivlar lite på att den här ska nappa heller. Nog för att det rent ekonomiskt skulle sitta bra med lite understöd.

Men samtidigt så överväger jag skarpt att lägga ner mina konstprojektplaner (länk) under resan. De känns bara jobbiga, krystade och fel. Fota kommer jag självklart att göra. Skriva också. Men kanske inte nått mer. Får se. Kanske slänger jag med en tavelkritask i packningen för säkerhets skull. Sen får jag se vad som händer. Vart vinden leder en. Vad som känns rätt och bra på stället i stunden.

örn

Örn

Annars fick jag veta det här idag av P: Sonja, the desert at night in December can be cold (not Scandinavian cold, mind you), under 10 degrees, perhaps 5. (you’re probably laughing at my definition of ”cold”). The days should be beautiful but if we get a cold snap then it too will be cold. I went away with my family to the desert for a few days in december a few years ago and the daytime temperature was about 5 or 6 and night time about minus 2, but that was a rare cold front. Usual daytime temperatures in December are probably around 15 -20 and night-time , as I said, under 10.

Kallare än jag tänkt i varje fall. Det här betyder nog NY sovsäck. Har velat fram och tillbaka i frågan. Men den verkar avgjord nu.

Pratade för en tid sedan med S. som övervägt komma med och vandra en bit med oss. Men hon upplevde att hon trots allt till slut inte kunde förmå sig själv att komma med till ett sådant land som Israel. Inte efter alla  krigsförbrytelseutredningar, alla nyhetsrapporteringar, alla konstiga skriverier. Att det skulle ha blivit för konfliktfylld för henne själv att veta vad hon skulle tro och tänka om alla olika saker. Att om hon skulle ha kommit med kanske hon inte mera kunnat blunda för att på nått vis ta ställning.  Hon upplevde att hon behövt läsa några hyllmetrar med litteratur för att förstå mera och på så vis få ett mera helt sammanhang att sätta in i olika åsikter och konflikter man möter. Och det fanns det inte tid till. Så hon avstår nu från att komma med. Nått jag har full förståelse och respekt för.

För dessa tankarna har också gått genom mitt huvud. Att vill jag verkligen genom att resa dit understöda ett land som det dyker upp så mycket konstiga rapporter om. Ett land som verkar så ilsket och taggigt. Ett land som man får bilden av att när rädsla, hat och diskriminering. Frågan är svår.

Men på samma gång så vill jag träffa människorna där, förstå mera, se att de är precis vanligt folk, trots sin turbulenta historia. På samma gång kan jag bara säga som Bileam ”Hur kan jag förbanna den som Gud ej förbannar? Hur kan jag fördöma den som HERREN ej fördömer?” (4Mos 23:8)

Eller kan man tänkta så?

Debatten i svenska medier går hård angående Donald Boströms artikel i Aftonbladent den 17.8, där han kopplar ihop en stor korruptionshärva i New Jersey i USA som avslöjades i juli: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, med rykten från tidigt 90-tal om att israeliska armen skulle ha dödat palestinska ungdomar för att sedan stjäla deras organ.

Och nu käbblar politiker i Israel och Sverige om vem som ska fördöma vad och vad pressfrihet egentligen är. Saken i sig verkar ha fått ett eget liv, glidit politikerna ur händerna och blåsts upp som en sprickfärdig ballong. Man kan bar vänta att ballongen ska släppas loss och i fred få fisa iväg och försvinna.

För Boströms artickel är att absurt hopkok. Aftonbladet har mest skadat sitt eget rykte som tagit in en sådan artikel i tidningen. Israels regering har demonstrerat sin splittring och osmidighet. Den svenska dylika sin ryggradslöhet. Och de ”fakta” som Boström så stort presenterar om organstölerna är inga nyheter alls utan finns redan publiserade i en åtta år gammal bok som man till och med hittar på biblioteket i Vasa. Och ett flertal av palestinierna som Boström påstår sig ha intervjuat på 90-talet säger nu att de aldrig pratat med någon svensk journalist. Och som någon konstaterade på ett diskussionsforum: hur skulle man i praktiken kunna ta organ för transplantation på ett fältsjukhus (sterilitet, transporter osv.) av någon som uttryckligen fått ett skott i buken?

Sedan lär det finnas soppor inom den rättsmedicinska institutionen i Abu Kabir på 90-talet och i början av 2000-talet där döda överlämnades till anhöriga utan vissa organ. Organ som olovandes försvunnit till medicinska studier eller bara slarvats bort (mera läsning här). Och om sådant skett är det ju inte så svårt att förstå att de anhöriga tolkat situationen på värsta sätt, och så har ryktet fått fart.

Praktexemplar på hur en fjäder, även en slibbig en, med god vilja kan få proportionen av en hel hönsfarm.

Amos Oz: ”En berättelse om kärlek och mörker”, 2002, sid. 367.

De värsta konflikter i individers och i hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda. Det är bara önsketänkande att tro att de förföljda och förtryckta skulle förena sig av solidaritet och tillsammans slåss på barrikaderna mot en hänsynslös tyrann. Det är i realiteten inte självskrivet att två barn som misshandlats av samme far gör gemensam sak mot honom, sammansvetsade av sitt öde. Ofta ser de inte en olycksbroder i den andre utan i självverket bilden av den gemensamme förtryckaren.

Det kan mycket väl vara faller med den hundraåriga konflikten mellan araber och judar.

Det Europa som vilseledde, förödmjukade och förtryckte araberna genom imperialismen, kolonialismen, exploatering och förtryck är samma Europa som förtryckte och förföljde judarna och så småningom tillät eller till och med hjälpte tyskarna utrota dem från varje hörn av kontinenten och mördade nästan samtliga. Men när araberna betraktar oss ser de inte en massa halvhysteriska överlevande utan utlöpare av Europa och dess kolonialism, tekniska raffinemang och exploatering, en gren som listigt har återvänt till Mellanöstern-denna gång i sionistisk förklädnad – för att återexploatera, fördriva och förtrycka. Och när vi betraktar araberna ser vi pogromhetsande kosacker, blodtörstiga antisemiter, nazister i förklädnad, som om våra europeiska förföljare åter hade dykt upp här i landet Israel, satt kaffiyeh på huvudet och odlat mustasch men ändå är samma gamla mördare som bara för nöjes skull skär halsen av judarna.

Han har en poäng där Oz. Mer om boken under ”Litteratur”.

Om 40 dagar är vi på väg. Underbart! Även om saker känns lite struliga just nu. Mycket är fixat, men några osäkerhetsmoment finns.

  • Jag har en inflammation i bröstkorgslederna som gör att jag inte vågar träna som jag hade velat.
  • Jag borde få taget Hepatit A och B vaccin. Jag beställde det idag, men glömde fråga om det blir problem att spruta in det med inflammationen på gång också. Hoppas inte. Har inte riktigt så mycket tid att vänta. Nu skulle det bli en kombinationsvaccin i varje fall så endast 3 sprutor, inte 5. Lät lite enklare, trots att det nog kostar.
  • Min mamma mår inte bra. Men reder sig förhoppningsvis.
  • Jag hoppas på ett smärre ekonomiskt under. Räkningar från alla möjliga konstiga håll fortsätter att droppa in och kontot är inte alls överens med situationen.
  • Jag hoppas på att kunna hyra ut min lägenhet i andra hand under tiden jag är borta, likaså min ateljé. Men hittills ingen aspirant i sikte.

Nåja, jag har ju en flygbiljett.

Och man kan alltid muntra upp sig med att läsa om dessa vandrares eskapader (klicka på bilden):


Refererade åt Malin mina skriverier från igår. Hon formulerade det bättre, kortare och kraftigare än jag lyckades:

Jag vill försöka förstå hur människor jag möter på vandringen tänker, inte berätta åt dem vad de borde tänka.

Hanna har förestern fixat flygbiljetterna nu. Så ny flyger vi från Helsingfors måndagen den 28 september kl. 16.45 med CzechAir och är framme i Tel Aviv på tisdagsmorgonen kl.03.35. Spännande!

I går kom jag att diskutera mitt vandringsprojekt och den konstnärliga sidan av det. Önskemål framlades att jag i mitt konstprojekt skulle försöka skapa en bro mellan judar och palestinier. Att låta bildkonsten spela en medlande politisk roll mellan de båda folkgrupperna för att på något vis skapa en större förståelse från båda hållen eller åtminstone en länk mellan dem.

Men det är nog inte det jag strävar efter. Att jag skulle som utomstående komma till Israel och på det viset ta ett poltiskt ställningstagande och ens inbilla mig att jag kan förändra saker där, upplever jag som både naivt och ganska ointressant. För då sätter jag skygglappar på mig själv och ser inte verkligheten som den är. Jag vill se bredare än så.

Jag kommer genom mitt projekt inte att kunna undvika israel-palestina-konflikten. Men jag är mer intresserad av människors liv och tankar än av konflikten i sig. Och om man verkligen vill lösa en konflikt så är ju konflikten i sig enbart en symptom, orsaken till konflikten ligger just i människors tankar och handlingssätt, vilket i sin tur baserar sig på deras livserfarenheter, tankemönster och rädslor. Som jag ser det finns en större chans att påverka symptomen då man får en förståelse för dess rot.

Genom de media som når oss här i norden så skildras konflikten i Mellanöstern svart-vitt och ganska enkelspårigt. Jag vill i mitt projekt ta fram människorna som vare sig de vill eller inte hamnar att leva dagligen mitt i det hela. Jag vill ta fram mångfalden och vardagen för att visa på en mera allmänmänsklig sida av situationen.

Det här handlar inte om något stort och banbrytande politiskt projket, utan om saker jag ser som långt större än all politik och teori, vanliga människor och deras liv och tankar.

Jag har inte lyckats ta mig tid de senaste veckorna efter Jämtlandsresan till att gå ut och gå. Men i måndags om kvällen satte jag upp målet att ännu den här månaden hinna motionera 1000minuter. Så tog en sväng kring Högbacken och Sunnanvik då.

Gjorde en liknande sväng i morse igen. Men min ryggsäck var större än alla de jag möttes, och inte fylld med skolböcker utan med hantlar och par tunga uppslagsböcker. 13kg var skillnaden då jag stod på vågen med och utan rinkka. Söta vad tungt det var. Speciellt efter bostadsmässområdet i Sunnanvik. Extra kilona kändes i rygg och höft. Så blir nog fler turer. För par veckor sedan skulle det nog inte ha känts av så här mycket.

Så om ni ser någon med röd rinkka och tunga steg som bestämt travar omkring i Vasa någon morgon så vet ni vem det är.

Oj, vad tiden går snabbt. Mycket på gång så jag har inte riktigt hunnit med att uppdatera och berätta. Men nu är saker så långt på väg att flygbiljetterna borde bli fixade snart, en stipendieansökan är insänd, konstprojekts delen som börjar allt mera klarna och första diskussionerna med pressen har inletts. Så det händer nog saker.

Som det nu ser ut så kommer jag, Hanna och Malin att resa ner till Tel Aviv måndagen den 28september. Malin kommer att vara med i ungefär en månads tid och gå med oss från Dan i norr till Tel Aviv. Hanna kommer att vara med hela resan. Vilket känns underbart, både ur den synvinkel att jag vet att jag inte är ensam, men också för att jag då får förmånen att få med mig någon som kan hebreiska! Suveränt! Sedan vet jag inte vem mera som kommer att komma och gå med oss under olika delar av resan. Jag borde kanske nappa i folk och be dem bestämma sig så småningom. Inte för att det egentligen är någon panik, skulle bara annars vara intressant att veta, typ.

Ytterligare en stipendieansökan sände jag iväg idag. Kanske bättre lycka nu då projektet börjar bli mera strukturerat och definierat. Hittills har det nog låtit ganska luddigt då jag försökt förklara. Men nu tycker jag åtminstone själv att jag börjar få pejl på vad som är på gång. Lite i varje fall. Men sedan är ju frågan om jag lyckas förklara så någon annan förstår också.Håll tummarna i varje fall. För den ekonomiska delen av projektet är nog kanske den mest vaga.

Den konstnärliga delen av projektet har nog hittills också känts mycket vag och osäker, men nu tror jag att jag vet vad jag vill göra. Hoppas bara att det också är praktiskt genomförbart. Jag vill på ett visuellt sätt undersöka hur folk där ser på begreppen ”nation” och kanske ännu mera ”hemland”. Det genom att be dem i bild illustrera sin personliga version av begreppet, med tavelkritor på asfalt eller annan lämplig yta som råkar finnas till hands, och sedan fotograferar jag av ”verket”. Gärna skulle jag också att be människor som deltar att förklara sin bild och banda in den diskussionen. Men tror jag borde prata med Hanna eller andra som känner landet bättre om de tror det är möjligt att be folk där göra en sådan sak. Sen skulle jag också själv skriva ner tankar och funderingar, fota och kanske skissa, för att sedan på våren sammanställa allt materialet till en utställning.

För par veckor sedan var jag också i kontakt med Vasabladet i samband med en annan sak, då jag tog mod till mig och frågade om de hade intresse av vandringen. Visst var de intresserade, men saken lämnade smått öppen. Tills jag två dagar senare får läsa i tidningen att jag ska skriva rapporter åt dem i höst från Israel. Intressant 🙂 ! Vi ska diskutera vidare vad det i praktiken betyder och så tror jag att jag ska be dem om hjälp med lite knepiga tekniska saker.

Så ni ser. Saker är på gång. Mer än det här också, men få ta det en annan gång.