oktober 2009


Jag har insett att jag nog inte är någon skogsmänniska. Jag vill ha öppna vidder, kunna se långt, ha luft kring mig. Den skog som jag hittills trivts bäst med är nog den på kalfjället, dvs fjällbjörkskogen som inte når en över vristerna. Tankemässigt är det också så, jag vill ha högt till tak och en möjlighet till att få se på ting ur olika perspektiv (vilket inte är det samma som att tappa det egna ställningstagandet och åsikten om rätt och fel).

Om jag skulle bo någonstans i det här landet så skulle det i så fall vara här i Tel Aviv. Inte är det en så underbart vacker stad (bortsett från stranden då), utan istället ganska stökig och bullrig. Men jag upplever det som en stad med fri sikt och rymd.

Kring varje kibbutz och också kring många moshaver och andra samhällen finns ett stängsel och vid infarten en vägport med portvakt. Samhällena är i sig själva tryggt sammanslutningar mot den hotfulla omvärlden. Man bor tätt inpå varandra vilket skapar en stor social trygghet för de innanför. Tanken går osökt till de judiska gettona en gång i Europa.

Tel Aviv har inga murar, liten historisk belastning (grundat 1909), men också en social utsatthet för många, bland annat den stora grupp oregistrerad utländsk arbetskraft som finns i staden.

Men här finns rymd, tankefrihet och också mycke kultur.

Annonser

Man kan inte säga att man blir uttråkad på den här vandringen. Dagarna fylls till brädden av händelser och intryck. Man vet aldrig vad som väntar näst.

Vid senaste inlägg så satt vi och njöt på en skön gräsmatta utanför Sdot Jam. Vi kröp ner i våra sovsäckar ganska tidigt, för det finns ändå inte så mycket man kan göra i kolmörkret efter kl.19. Av de sista segelklubbsmedlemmarna hade vi blivit vi bjudna på te och livet var ganska lugnt. Sov som en stock. Tills kl.4 då gräsmattans sprinklersystem slog igång. Vi var dyblöta före vi yrvaket fattade vad som hände och fått oss själva och alla våra grejer över ett litet staket till det angränsande strandcaféet. Antar att vakten, som det visade sig satt i en vit bil inte långt borta, hade bra roligt åt oss där vi härjade kring. Honom upptäckte vi först då han inkallade förstärkning och ytterligare en vakt kom gående. Han bjöd oss på te, mest för att han tyckte det var mindre lämpligt att jag skulle tända gasköket där (vilket ändå inte skulle ha lyckats för tändstickorna var genomsura också de). Nåja, vi kom ju oss tidigt iväg i varje fall. Tog frukost på en bensinmack. Igen.

Då vi vandrade iväg måste vi ha varit en rolig syn. Nått i stil med två gigantiska insekter. För hur torkar man egentligen på bästa sätt en dyblöt sovsäckar utanpå en rinkka? Nåja, så länge fick den ju inte torka heller. För det började regna så var bara att svepa in allt i regnskyddet. Så på grund av regnet kunde jag tyvärr inte fota järnvägsundergången vi kravlade oss igenom. En fyrkantig vattentunnel, max 80x80cm. Under ett brett järnvägsspår, krypandes på alla fyra i mörkret med tåg dundrande över huvudet…

Men vi kom oss så småningom ut till havet igen, och hade en vacker strandpromenad fram till Netanya. Vi sov på ett hostel då mera regn utlovats och vi behövde få våra saker torra. Tidig morgon fortsatte vi igen tappert mot TelAviv. Efter en timmes vandring tog vi en minipaus på en bänk med utsikt över havet. Vi satt och såg hur virvelvindar sög upp vatten från havet, men tänkte inte på vad det kunde medföra. Inom en kvart var vi genomdränkta och gatorna hade förvandlats till floder. Blåsten kom från alla håll och mitt rinkkaregnskydd förvandlades till en enda stor vattenpåse. Vi hittade en trappuppgång där vi väntade ut regnet, fortfarande med tanken att fortsätta vandra. Men efter att vi hamnat ut för ett andra regn nästan lika häftigt övergav vi tanken och tog bussen till Tel Aviv. I nyheterna igår kväll pratade man om hur brandkåren fått rycka ut och rädda människor som satt fast i bilar och undan rasade byggnader. Så kanske legitimt att fuska och ta bussen i det läget.

På eftermiddagen igår gick jag lite på stan i Tel Aviv och snubblade över en konstskola för barn. Jag fick vara med på en lektion under ledning av modellen Laila Schwartz, som jobbat som modell för konstnärer här kring i 40år. En intressant människa. Vi kommer att vara här ännu idag och imorgon, före vi fortsätter mot Jerusalem, så jag hoppas hinna se mera konst och konstigheter här ännu.

Nu har vi varit här en månad. Vandrat har vi snart 300km och i kväll sitter jag på gräsmattan på en surf- och segelklubb utanför kibbutz Sdot Yam. Framför mig brusar havet i skymningsljuset och surfarna spolar av sina segel och plockar ihop för kvällen.  Vi funderar rulla ut våra sovsäckar här på gräsmattan och övernatta här under bar himmel. Det finns ju vatten, hamburgare, nätuppkoppling och mjukt underlag så definitivt ingen nöd går på oss.

Dagens vandringsetapp var ganska mild. Nog i jämförelse till de senaste dagarna i varje fall.Vi kom ut till havet passligt för en tidig lunch och fortsatte sedan utefter stranden. Vid akvedukterna utanför antika Ceserea tog vi ett avsvalkande dopp. Ganska tidigt var vi framme vid målet för dagen. Funderade lite om vi borde ha fortsatt ännu en bit, men beslöt ta det lugnt och ge järnet imorgon istället på väg in till Netanya. Känns bra.

Vi har i dag haft en skön ledig dag här i Zihkron Yaaqov. En superbt trevlig stad att besöka. Staden är grundad på 1880-talet under den första aliyahn, alltså av de första immigranterna som kom hit.  Centrumgatan är idag gågata och full av små hantverks- och udda små klädbutiker. Små trevliga kaféer finns också i mängd. Ett ställe jag verkligen kan rekommendera alltså.

Nu är vi i Zikhron Yaaqov efter två 11-12timmers vandringsdagar och 40 km. Hanna började igår gå från kibbutz Yagur på andra sidan Karmelbergen. Jag kom med buss från Haifa och mötte henne uppe på berget utanför staden Isfiya.

Sedan började vi vandringen över berget. Det blev ganska mycket klättrande neråt igår. Ibland var stigen så smal mellan klippblocken att vi måste ta av ryggsäckarna och fira ner dem. Det var mera bergsklättring än vandring och med 20kg på ryggen kändes det lite tufft. Men vi tog oss ner utan värre men än att min axel som vanligt bråkade lite. Men en rejäl dos Burana fixade den saken så det gick att fortsätta utan större problem.

Förra natten övernattade vi under ett öppet tält/presenning hos en ”Trail Angel” utanför Ein Hod. Tyvärr var det redan mörkt och vi var alldeles för trötta för att orka gå in till byn. Byn är en av de få arabiska byar som övergavs under kriget på 1948 som fått stå kvar. Ganska snabbt övertogs byn av konstnärer, vilket många i byn ännu idag är. Finns ett par museer där som hade varit intressanta att se, men tyvärr var dagsetappen tuffare än vi trott, så de hade stängt för länge sedan då vi kom fram.

Idag fortsatte vi söderut längs med bergskanten ett par kilometer in från kusten. Så vi har nästan hela dagen gått i barrskog med utsikt över odlingarna längs kusten. En hel del bananodlingar har vi passerat. Lyckades tyvärr inte palla bananer, endast en ganska sur apelsin. På förmiddagen var det mycket klättrande igen, även om inte lika tufft som igår. Senare var det som tur var sandväg de sista kilometrarna in mot Zikhron Yaaqov, annars hade vi nog inte hunnit fram före skymningen föll.

Skymningen är en knepig bit här för oss nordbor. 17.10 är det små skumt, 17.30 är det kolmörkt. Så bäst att bara vara framme före det. Att orientera sig fram med pannlampa är ingen hit på branta bergssluttningar. Ikväll hann vi fram till huvudvägen in till byn. Vi var ännu då över 2 kilometer in till centrum. Som tur var fick vi lift av en man i vit pick-up som tydligen varit i Helsingfors ett flertal gånger och plötsligt var vi inne i ett litet men väldigt mysigt småstadscentrum med gågata och minibutiker.

Första matställe vi hittade som vi, genomsvettiga som vi var, vågade oss in på var McDonald. Inte min favorit i vanliga fall, men detta vandrande får en att längta efter kött, salt och framför allt limsa. Och då är Maccen faktiskt inte helt fel.

Nu är vi inkvarterade i ett rum hos en Trail Angel här i staden och överväger att ta en ledig dag här imorgon. Bara titta oss lite kring, dricka kaffe, titta folk, dricka kaffe, titta butker,surfa på nätet lite, dricka mera kaffe osv. För att sedan på onsdag fortsätta på leden ut till stranden och börja gå mot Tel Aviv.

Nu är cirkeln sluten. Vi är tillbaka på Hostel Port Inn i Haifa. Och om en timme ska Malin åka tillbaka hem, och Hanna och jag ska imorgon bitti börja gå vidare söderut längs kusten. Hanna har åkt tillbaka till Kibbutz Yagur och kommer därifrån att tidigt imorron klättra upp för berget Karmel. Jag kommer att fuska lite och ta en buss härifrån till Isfaya och möta henne där, högst upp berget.

Vi har haft några sköna vilodagar med shopping, stadsvandringar och idag strandliv. Att komma till havet efter veckor av vandrande över torr och brunbränd jord var underbart. Igår var det svårt att slita blicken från det stora blå. Har verkligen saknat vattnet under alla våra vandringar på dammiga stigar längsmed uttorkade flodbäddar. Grundvattnet har sjunkit och Genesaret ligger 5,5 meter under önskad nivå. Varningar går nu ut att om inte nederbörden i vinter är över den normala kommer landet att få svårt att förse sina invånare med färskvatten.

Idag på stranden träffade jag ev en tillfällighet Gulle Landau. Hon är jude, ursprungligen från Helsingfors, men flyttade hit i början av 70-talet. Hon tecknade åt mig sin bild av landet. Den föreställde havet, solen, stranden i Haifa och två människor som tycker om varandra.

Nu har vi gått från Nazareth till kibbutz Yagor, en bit utanför Haifa. Vid sidan av kibbutzen reser sig Karmelbergen ståtliga och höga. På andra sidan berget finns Medelhavet.

I måndags steg vi på klockan 4, packade och lämnade Nazareth i det första gryningsljuset. Vi beslöt att i stället för att ta buss eller taxi upp till Israel National Trail, som går en bit norr om staden, gå längs The Jesus Trail upp till Zippori, där de båda lederna korsar varandra. The Jesus Trail är en fyra dagar lång vandringsled som går från Nazareth upp till Kfar Cana och vidare österut till Migdal och Capernaum i norra delen av Genesaret.

I Zippori hittade vi vår egentliga vandringsled och gick vidare på den till Alon Hagalil. Där övernattade vi hos ytterligare en Trail Angel. Han hade en välvattnad gräsmatta kring hörnet på hans cykelbutik enbart för vandrare som behövde tältplats. Duschen fanns i ett bambuskjul på gården. Det fanns enbart kallt vatten, men efter en dag då det varit upp till 37grader varm i skuggan var det bara skönt.

Vi startade därifrån igen nästa morgon en 6-tiden. Egentligen hade vi inte tänkt gå så långt. Men då vi var framme vid slutmålet för dagsetappen redan vid middagstid, beslöt vi att fortsätta till kibbutz Yagur. Det var en vacker vandring i aftonljus, med Karmelbergen och skymtade i diset på andra sidan Nahal Zippori. Mörkret kommer snabbt här, och vi fick orientera oss med pannlampor den sista biten ner för en sluttningen mot byn bredvid Yagur. Rejält trötta staplade vi in på kibbutzens övernattningsrum för vandrare. Mer än 12 timmar efter att vi startat från cykelbutiken.

På lördag reser Malin och på söndag kommer Hanna och jag att fortsätta söderöver längs kusten i riktning Tel Aviv. Tills dess kommer vi att stanna här. En shoppingdag i Haifa är inplanerad och också en stranddag vid Medelhavet. Sedan fortsätter strapatserna.

Nästa sida »