oktober 2009


Jag har insett att jag nog inte är någon skogsmänniska. Jag vill ha öppna vidder, kunna se långt, ha luft kring mig. Den skog som jag hittills trivts bäst med är nog den på kalfjället, dvs fjällbjörkskogen som inte når en över vristerna. Tankemässigt är det också så, jag vill ha högt till tak och en möjlighet till att få se på ting ur olika perspektiv (vilket inte är det samma som att tappa det egna ställningstagandet och åsikten om rätt och fel).

Om jag skulle bo någonstans i det här landet så skulle det i så fall vara här i Tel Aviv. Inte är det en så underbart vacker stad (bortsett från stranden då), utan istället ganska stökig och bullrig. Men jag upplever det som en stad med fri sikt och rymd.

Kring varje kibbutz och också kring många moshaver och andra samhällen finns ett stängsel och vid infarten en vägport med portvakt. Samhällena är i sig själva tryggt sammanslutningar mot den hotfulla omvärlden. Man bor tätt inpå varandra vilket skapar en stor social trygghet för de innanför. Tanken går osökt till de judiska gettona en gång i Europa.

Tel Aviv har inga murar, liten historisk belastning (grundat 1909), men också en social utsatthet för många, bland annat den stora grupp oregistrerad utländsk arbetskraft som finns i staden.

Men här finns rymd, tankefrihet och också mycke kultur.

Man kan inte säga att man blir uttråkad på den här vandringen. Dagarna fylls till brädden av händelser och intryck. Man vet aldrig vad som väntar näst.

Vid senaste inlägg så satt vi och njöt på en skön gräsmatta utanför Sdot Jam. Vi kröp ner i våra sovsäckar ganska tidigt, för det finns ändå inte så mycket man kan göra i kolmörkret efter kl.19. Av de sista segelklubbsmedlemmarna hade vi blivit vi bjudna på te och livet var ganska lugnt. Sov som en stock. Tills kl.4 då gräsmattans sprinklersystem slog igång. Vi var dyblöta före vi yrvaket fattade vad som hände och fått oss själva och alla våra grejer över ett litet staket till det angränsande strandcaféet. Antar att vakten, som det visade sig satt i en vit bil inte långt borta, hade bra roligt åt oss där vi härjade kring. Honom upptäckte vi först då han inkallade förstärkning och ytterligare en vakt kom gående. Han bjöd oss på te, mest för att han tyckte det var mindre lämpligt att jag skulle tända gasköket där (vilket ändå inte skulle ha lyckats för tändstickorna var genomsura också de). Nåja, vi kom ju oss tidigt iväg i varje fall. Tog frukost på en bensinmack. Igen.

Då vi vandrade iväg måste vi ha varit en rolig syn. Nått i stil med två gigantiska insekter. För hur torkar man egentligen på bästa sätt en dyblöt sovsäckar utanpå en rinkka? Nåja, så länge fick den ju inte torka heller. För det började regna så var bara att svepa in allt i regnskyddet. Så på grund av regnet kunde jag tyvärr inte fota järnvägsundergången vi kravlade oss igenom. En fyrkantig vattentunnel, max 80x80cm. Under ett brett järnvägsspår, krypandes på alla fyra i mörkret med tåg dundrande över huvudet…

Men vi kom oss så småningom ut till havet igen, och hade en vacker strandpromenad fram till Netanya. Vi sov på ett hostel då mera regn utlovats och vi behövde få våra saker torra. Tidig morgon fortsatte vi igen tappert mot TelAviv. Efter en timmes vandring tog vi en minipaus på en bänk med utsikt över havet. Vi satt och såg hur virvelvindar sög upp vatten från havet, men tänkte inte på vad det kunde medföra. Inom en kvart var vi genomdränkta och gatorna hade förvandlats till floder. Blåsten kom från alla håll och mitt rinkkaregnskydd förvandlades till en enda stor vattenpåse. Vi hittade en trappuppgång där vi väntade ut regnet, fortfarande med tanken att fortsätta vandra. Men efter att vi hamnat ut för ett andra regn nästan lika häftigt övergav vi tanken och tog bussen till Tel Aviv. I nyheterna igår kväll pratade man om hur brandkåren fått rycka ut och rädda människor som satt fast i bilar och undan rasade byggnader. Så kanske legitimt att fuska och ta bussen i det läget.

På eftermiddagen igår gick jag lite på stan i Tel Aviv och snubblade över en konstskola för barn. Jag fick vara med på en lektion under ledning av modellen Laila Schwartz, som jobbat som modell för konstnärer här kring i 40år. En intressant människa. Vi kommer att vara här ännu idag och imorgon, före vi fortsätter mot Jerusalem, så jag hoppas hinna se mera konst och konstigheter här ännu.

Nu har vi varit här en månad. Vandrat har vi snart 300km och i kväll sitter jag på gräsmattan på en surf- och segelklubb utanför kibbutz Sdot Yam. Framför mig brusar havet i skymningsljuset och surfarna spolar av sina segel och plockar ihop för kvällen.  Vi funderar rulla ut våra sovsäckar här på gräsmattan och övernatta här under bar himmel. Det finns ju vatten, hamburgare, nätuppkoppling och mjukt underlag så definitivt ingen nöd går på oss.

Dagens vandringsetapp var ganska mild. Nog i jämförelse till de senaste dagarna i varje fall.Vi kom ut till havet passligt för en tidig lunch och fortsatte sedan utefter stranden. Vid akvedukterna utanför antika Ceserea tog vi ett avsvalkande dopp. Ganska tidigt var vi framme vid målet för dagen. Funderade lite om vi borde ha fortsatt ännu en bit, men beslöt ta det lugnt och ge järnet imorgon istället på väg in till Netanya. Känns bra.

Vi har i dag haft en skön ledig dag här i Zihkron Yaaqov. En superbt trevlig stad att besöka. Staden är grundad på 1880-talet under den första aliyahn, alltså av de första immigranterna som kom hit.  Centrumgatan är idag gågata och full av små hantverks- och udda små klädbutiker. Små trevliga kaféer finns också i mängd. Ett ställe jag verkligen kan rekommendera alltså.

Nu är vi i Zikhron Yaaqov efter två 11-12timmers vandringsdagar och 40 km. Hanna började igår gå från kibbutz Yagur på andra sidan Karmelbergen. Jag kom med buss från Haifa och mötte henne uppe på berget utanför staden Isfiya.

Sedan började vi vandringen över berget. Det blev ganska mycket klättrande neråt igår. Ibland var stigen så smal mellan klippblocken att vi måste ta av ryggsäckarna och fira ner dem. Det var mera bergsklättring än vandring och med 20kg på ryggen kändes det lite tufft. Men vi tog oss ner utan värre men än att min axel som vanligt bråkade lite. Men en rejäl dos Burana fixade den saken så det gick att fortsätta utan större problem.

Förra natten övernattade vi under ett öppet tält/presenning hos en ”Trail Angel” utanför Ein Hod. Tyvärr var det redan mörkt och vi var alldeles för trötta för att orka gå in till byn. Byn är en av de få arabiska byar som övergavs under kriget på 1948 som fått stå kvar. Ganska snabbt övertogs byn av konstnärer, vilket många i byn ännu idag är. Finns ett par museer där som hade varit intressanta att se, men tyvärr var dagsetappen tuffare än vi trott, så de hade stängt för länge sedan då vi kom fram.

Idag fortsatte vi söderut längs med bergskanten ett par kilometer in från kusten. Så vi har nästan hela dagen gått i barrskog med utsikt över odlingarna längs kusten. En hel del bananodlingar har vi passerat. Lyckades tyvärr inte palla bananer, endast en ganska sur apelsin. På förmiddagen var det mycket klättrande igen, även om inte lika tufft som igår. Senare var det som tur var sandväg de sista kilometrarna in mot Zikhron Yaaqov, annars hade vi nog inte hunnit fram före skymningen föll.

Skymningen är en knepig bit här för oss nordbor. 17.10 är det små skumt, 17.30 är det kolmörkt. Så bäst att bara vara framme före det. Att orientera sig fram med pannlampa är ingen hit på branta bergssluttningar. Ikväll hann vi fram till huvudvägen in till byn. Vi var ännu då över 2 kilometer in till centrum. Som tur var fick vi lift av en man i vit pick-up som tydligen varit i Helsingfors ett flertal gånger och plötsligt var vi inne i ett litet men väldigt mysigt småstadscentrum med gågata och minibutiker.

Första matställe vi hittade som vi, genomsvettiga som vi var, vågade oss in på var McDonald. Inte min favorit i vanliga fall, men detta vandrande får en att längta efter kött, salt och framför allt limsa. Och då är Maccen faktiskt inte helt fel.

Nu är vi inkvarterade i ett rum hos en Trail Angel här i staden och överväger att ta en ledig dag här imorgon. Bara titta oss lite kring, dricka kaffe, titta folk, dricka kaffe, titta butker,surfa på nätet lite, dricka mera kaffe osv. För att sedan på onsdag fortsätta på leden ut till stranden och börja gå mot Tel Aviv.

Nu är cirkeln sluten. Vi är tillbaka på Hostel Port Inn i Haifa. Och om en timme ska Malin åka tillbaka hem, och Hanna och jag ska imorgon bitti börja gå vidare söderut längs kusten. Hanna har åkt tillbaka till Kibbutz Yagur och kommer därifrån att tidigt imorron klättra upp för berget Karmel. Jag kommer att fuska lite och ta en buss härifrån till Isfaya och möta henne där, högst upp berget.

Vi har haft några sköna vilodagar med shopping, stadsvandringar och idag strandliv. Att komma till havet efter veckor av vandrande över torr och brunbränd jord var underbart. Igår var det svårt att slita blicken från det stora blå. Har verkligen saknat vattnet under alla våra vandringar på dammiga stigar längsmed uttorkade flodbäddar. Grundvattnet har sjunkit och Genesaret ligger 5,5 meter under önskad nivå. Varningar går nu ut att om inte nederbörden i vinter är över den normala kommer landet att få svårt att förse sina invånare med färskvatten.

Idag på stranden träffade jag ev en tillfällighet Gulle Landau. Hon är jude, ursprungligen från Helsingfors, men flyttade hit i början av 70-talet. Hon tecknade åt mig sin bild av landet. Den föreställde havet, solen, stranden i Haifa och två människor som tycker om varandra.

Nu har vi gått från Nazareth till kibbutz Yagor, en bit utanför Haifa. Vid sidan av kibbutzen reser sig Karmelbergen ståtliga och höga. På andra sidan berget finns Medelhavet.

I måndags steg vi på klockan 4, packade och lämnade Nazareth i det första gryningsljuset. Vi beslöt att i stället för att ta buss eller taxi upp till Israel National Trail, som går en bit norr om staden, gå längs The Jesus Trail upp till Zippori, där de båda lederna korsar varandra. The Jesus Trail är en fyra dagar lång vandringsled som går från Nazareth upp till Kfar Cana och vidare österut till Migdal och Capernaum i norra delen av Genesaret.

I Zippori hittade vi vår egentliga vandringsled och gick vidare på den till Alon Hagalil. Där övernattade vi hos ytterligare en Trail Angel. Han hade en välvattnad gräsmatta kring hörnet på hans cykelbutik enbart för vandrare som behövde tältplats. Duschen fanns i ett bambuskjul på gården. Det fanns enbart kallt vatten, men efter en dag då det varit upp till 37grader varm i skuggan var det bara skönt.

Vi startade därifrån igen nästa morgon en 6-tiden. Egentligen hade vi inte tänkt gå så långt. Men då vi var framme vid slutmålet för dagsetappen redan vid middagstid, beslöt vi att fortsätta till kibbutz Yagur. Det var en vacker vandring i aftonljus, med Karmelbergen och skymtade i diset på andra sidan Nahal Zippori. Mörkret kommer snabbt här, och vi fick orientera oss med pannlampor den sista biten ner för en sluttningen mot byn bredvid Yagur. Rejält trötta staplade vi in på kibbutzens övernattningsrum för vandrare. Mer än 12 timmar efter att vi startat från cykelbutiken.

På lördag reser Malin och på söndag kommer Hanna och jag att fortsätta söderöver längs kusten i riktning Tel Aviv. Tills dess kommer vi att stanna här. En shoppingdag i Haifa är inplanerad och också en stranddag vid Medelhavet. Sedan fortsätter strapatserna.

Några rader kort under tiden jag väntar på korrekturläsning av nästa text till Vasabladet. Jag vet inte när den kommer in , men någon gång under den kommande veckan. I vilket fall som helst behöver jag sända iväg den nu, då jag vet inte när jag nästa gång har tillgång till internet.

Vi har varit två dagar i Nazareth. Det är en spännande och intressant stad. Mycket tid har vi dock tillbringat på hostelet vilket varit en skön oas för os. Ett ställe som hjärtligen kan rekommenderas också åt andra.

Imorgon kl.4 är det uppstigning och fortsatt vandring före solen hinner värma upp riktigt ordentligt. Senaste dagarnas dryga 35 gradiga värme har varit lite tuffa. Men vi närmar oss ett dopp i Medelhavet.

Solen lyfter långsamt sitt brännande klot ovanför Nasaret. Vi har fått vanan inne att stiga upp tidigt, så klockan 6 på morgonen sitter jag nu på hostelets balkong och tittar ut över den ännu lugna och sömndruckna staden. Kyrkklockorna från många olika håll klämtade nyss och nu sjunger det melodiskt från en minaret . Duvor i mängder flyger över mitt huvud.

Vi kom in till Nasaret igår kväll, så har inte sett så mycket ännu. Men känslan är ändå att vi kommit till ett helt annat land. Staden är till en överhängande majoritet arabisk. Även på en del busshållplatser är texten endast på arabiska, till i motsats till på många andra håll där det ofta är skrivet både på hebreiska, arabiska och med våra bokstäver. Vi bor på ett trevligt hostel mitt i gamla stan, vilken är ett myller av smala gator och trappor. Att igår kväll hitta hit var en utmaning. Till sist frågade vi några taxichaufförer. De kunde inte köra oss hit, man kommer inte in med bil in i gränderna, men de sände en yngre man att guida oss till fots.

Bakom oss har vi några ganska tuffa dagar på dammiga och sandiga vägar genom ett uttorkat jordbrukslandskap.  Det är ovanligt varmt för att vara oktober och alla väntar på höstregnen. Genesaret ligger 5,5meter under önskad vattennivå och landskapet här i Galilén liknar mest en öken. Från Tiberias gick vi till Kinneret, där vi övernattade hos en ”Trail Angel” (människor som utan ersättning hjälper vandrare på leden). Micki är en underbar människa som helt öppnat sitt hem för svettiga och dammiga vandrare. Hos honom får man en säng, han visar en var kaffet finns för självservering och sedan sitter man på hans veranda med en magnifik utsikt över Genesaret och diskuterar allt mellan himmel och jord. Vad mer kan man behöva? Efterklokt konstaterade jag att vi borde ha stannat där en extra dag för att bara vila upp våra trötta muskler och leder. Eller kanske ännu mera våra trötta huvuden.

Vandringen är tuff fysiskt, men mentalt är den kanske en ännu större utmaning. Att varje natt sova på nytt ställe, att hela tiden ta emot en mängd intryck och att hela tiden vara alert på vad som händer runt om kring. Man slappnar väldigt sällan helt av och ensamhet är en lyxvara man ibland endast har på pisspaus bakom en buske. Det som gör projektet över huvudtaget möjligt är alla dessa underbara människor vi träffar.

Efter Kinneret gick vi vidare till Yavnie’el och sedan Kfar Kish. Vägen till Kfar KIsh var lång, tung och mycket dammig (Den dagens temasång var ”Vi gå över snustorra berg, fallera, som lånat av koskit sin färg, ajajaj…). Igår från Kvar Kish skulle vi egentligen på vägen hit till Nasaret klättra både upp och ner för berget Tabor. Vi travade iväg tidigt för att hinna så långt som möjligt före det blev alltför hett (väckarklockan ringde 5.00). Både Malin och jag tittade med fasa på berget Tabor som tornade upp framför oss. Och konstaterade på varsitt håll att det här går bara inte, Gud nu får du hjälpa. Hanna travade iväg lika muntert som alltid, vi släpade oss fram en god bit efter.

På en bensinmack nedanför berget hittar vi henne drickande kaffe med en man vi av en händelse sett också kvällen tidigare. Han bjöd oss på cockis (nått man lätt blir beroende av här) och erbjuder oss sedan att köra oss upp på berget. Malin och jag är inte sena att tacka ja. Hanna beslutar sig för att klättra. Vi vet inte vad han heter, inte heller från vilken folkgrupp han kom från. Han sa sig bo på en kibbutz, men rörde sig smidigt både bland araberna på bensinmacken och bland de beduiner till vilka han tog oss med på te på vägen upp till berget. En väldig omsorg hade han om oss och ringde ännu Hanna på kvällen för att kontrollera att allt gått bra.

Uppe på Tabor kryllade det av turister. Platsen kändes konstig och som ett totalt kulturhopp från det beduintält vi en stund tidigare druckit te i. Kyrkan på Tabor är byggd till minne av händelsen då 3 av lärjungarna får vara med om hur Jesus möter Elia och Moses uppe på berget. Petrus föreslår att de ska bygga tre hyddor en för Mose, en för Elia, och en för de andra. Han fick inte det. Men idag står där prydligt kapell för både Mose och Elia.

På väg ner från berget mot Nasaret gick vi genom en arabisk by och blev vid ett tillfälle osäkra på vandringsledens riktning. En man kikade ut på oss från ett hus vid vägen. Vi frågade honom och frun som förstod engelska bättre kommer ut och ville bjuda oss på vatten. Vi kunde inte annat än tacka ja. Inom några sekunder hittar vi oss sittande på deras veranda, omgiven av hela familjen och blir bjudna på minst fyra sorteras kakor, varsin stor vattenflaska, frukt, mera cockis, godis m.m. Vi vandrade därifrån med massa vatten, äpplen och en hel låda hemgjorda små dadelkakor.

Vid det laget började det vara för sent att nå Nasaret till fots. Men vi fick lift av en annan arabisk man som körde oss ända till gamla staden i Nasaret. Vi ville erbjuda honom betalt, för det var en ganska lång väg, men han såg närmast förolämpad ut då saken kom på tal.

Vissa dagar, kanske alla så far man bara leva på nåd. Tacka, ta emot och njuta av gåvor som underbara människor ger en.

Från Safed fortsatte vi ner till Nahal Amud vilket visade sig vara en fysisk utmaning som fick en att fundera över varför man klagat över backarna tidigare. Nahal Amud är enormt vacker och vyerna är sådana så man funderar om man inte är mitt i en naturfilm från Sydamerika. Ravinen som floden genom år tusendena grävt är biland minst 50meter djup med lodräta bergväggar på båda sidorna. Vi såg skylten med varning för att gå inte nära kanten på stigen. Det var lite svårt då stigen ibland inte var bredare än 30cm, och man där emellan fick klättra på alla fyra för att ta sig fram. Nått som kan va lite knepigt då man har snart 20kg på ryggen och Hanna hade haft dålig mage på morgonen så hon inte kunnat äta någon frukost. Vi kom oss också iväg alldeles för sent från Safed, och genom att etappen itne var den lättaste så gick det inte så snabbt. Så då vig tagit oss igenom övre delen av Nahal Amud och kom ut till en större väg övervägde vi att lifta till Migdal. Men vägen gick i fel riktning så vi beslöt att fortsätta gå och bara hoppas på att vi skulle hitta nått bra övernattningsställe då mörkret föll.

Inom några hundra meter stöter vi på nästa problem. Vad gör man då en stor koflock står mitt på stigen och man itne har någon som helst möjlighet att gå runt? Det måste faktiskt vara landet som flödar av mjölk och honung. Här är kossor överallt och bikupor lite här och där. Jag konstaterade att ”Käre gode Gud, vad gör vi nu?” och hörde en röst i mitt huvud som sa ”sjung”. Efter ett hastigt rådslag stämde vi in i ett muntert ”Vi gå över dagg stänkta berg, fallera…” och vandrade i marschtakt genom flocken som flydde åt alla de håll, antagligen övertygade om att vi var galna och det kunde vara smittsamt. Jag var rent rädd att någon av korna skulle bryta benen med den fart den tog sig upp för sluttningen på sidan om stigen.

Sedan travade vi på så snabbt vi bara orkade för att hinna så långt det bara gick före mörkret skulle falla. Det kommer snabbt på en 17.30tiden. Och då blir det inom en halv timme kolmörkt. Ravinen var här i den nedre delen lite bredare och klipporna alldeles röda i kvällsljuset. Fulla av grottor. Strax före mörkret föll kom vi till The National Watercarrier, som går tvärs genom dalen. Det var som två gigantiska trappor på båda sidor. Och nere i ravinen fanns en barack för underhållsarbete uppe på en plåtlave. Jag tycket det hade känts otryggt att sova nere på marken, men uppe på plåtavsatsen blev det perfekt. Vi hann bara upp dit strax före det blev mörkt. Strax det blivit mörkt hörde vi ett våldsamt tjatter och ett sus gick genom dalen. Fladdermössen hade vaknat. De fortsatte under natten att svepa ovanför våra huvuden. Under natten hörde vi också coyoter som tydligen använde trapporna på båda sidor om dalen som väg för att ta sig över ravinen. Men vi var trygga uppe på vår plattform.

Nästa dag gick vi vidare till Migdal (det bibliska Magdala). Firade att vi klarat av den norra delen av vår vandring, de första 130km. Åt gott och tog bussen till Tiberias och vårt Hostel här. Lyx med dusch och säng.

Nästa sida »