Solen lyfter långsamt sitt brännande klot ovanför Nasaret. Vi har fått vanan inne att stiga upp tidigt, så klockan 6 på morgonen sitter jag nu på hostelets balkong och tittar ut över den ännu lugna och sömndruckna staden. Kyrkklockorna från många olika håll klämtade nyss och nu sjunger det melodiskt från en minaret . Duvor i mängder flyger över mitt huvud.

Vi kom in till Nasaret igår kväll, så har inte sett så mycket ännu. Men känslan är ändå att vi kommit till ett helt annat land. Staden är till en överhängande majoritet arabisk. Även på en del busshållplatser är texten endast på arabiska, till i motsats till på många andra håll där det ofta är skrivet både på hebreiska, arabiska och med våra bokstäver. Vi bor på ett trevligt hostel mitt i gamla stan, vilken är ett myller av smala gator och trappor. Att igår kväll hitta hit var en utmaning. Till sist frågade vi några taxichaufförer. De kunde inte köra oss hit, man kommer inte in med bil in i gränderna, men de sände en yngre man att guida oss till fots.

Bakom oss har vi några ganska tuffa dagar på dammiga och sandiga vägar genom ett uttorkat jordbrukslandskap.  Det är ovanligt varmt för att vara oktober och alla väntar på höstregnen. Genesaret ligger 5,5meter under önskad vattennivå och landskapet här i Galilén liknar mest en öken. Från Tiberias gick vi till Kinneret, där vi övernattade hos en ”Trail Angel” (människor som utan ersättning hjälper vandrare på leden). Micki är en underbar människa som helt öppnat sitt hem för svettiga och dammiga vandrare. Hos honom får man en säng, han visar en var kaffet finns för självservering och sedan sitter man på hans veranda med en magnifik utsikt över Genesaret och diskuterar allt mellan himmel och jord. Vad mer kan man behöva? Efterklokt konstaterade jag att vi borde ha stannat där en extra dag för att bara vila upp våra trötta muskler och leder. Eller kanske ännu mera våra trötta huvuden.

Vandringen är tuff fysiskt, men mentalt är den kanske en ännu större utmaning. Att varje natt sova på nytt ställe, att hela tiden ta emot en mängd intryck och att hela tiden vara alert på vad som händer runt om kring. Man slappnar väldigt sällan helt av och ensamhet är en lyxvara man ibland endast har på pisspaus bakom en buske. Det som gör projektet över huvudtaget möjligt är alla dessa underbara människor vi träffar.

Efter Kinneret gick vi vidare till Yavnie’el och sedan Kfar Kish. Vägen till Kfar KIsh var lång, tung och mycket dammig (Den dagens temasång var ”Vi gå över snustorra berg, fallera, som lånat av koskit sin färg, ajajaj…). Igår från Kvar Kish skulle vi egentligen på vägen hit till Nasaret klättra både upp och ner för berget Tabor. Vi travade iväg tidigt för att hinna så långt som möjligt före det blev alltför hett (väckarklockan ringde 5.00). Både Malin och jag tittade med fasa på berget Tabor som tornade upp framför oss. Och konstaterade på varsitt håll att det här går bara inte, Gud nu får du hjälpa. Hanna travade iväg lika muntert som alltid, vi släpade oss fram en god bit efter.

På en bensinmack nedanför berget hittar vi henne drickande kaffe med en man vi av en händelse sett också kvällen tidigare. Han bjöd oss på cockis (nått man lätt blir beroende av här) och erbjuder oss sedan att köra oss upp på berget. Malin och jag är inte sena att tacka ja. Hanna beslutar sig för att klättra. Vi vet inte vad han heter, inte heller från vilken folkgrupp han kom från. Han sa sig bo på en kibbutz, men rörde sig smidigt både bland araberna på bensinmacken och bland de beduiner till vilka han tog oss med på te på vägen upp till berget. En väldig omsorg hade han om oss och ringde ännu Hanna på kvällen för att kontrollera att allt gått bra.

Uppe på Tabor kryllade det av turister. Platsen kändes konstig och som ett totalt kulturhopp från det beduintält vi en stund tidigare druckit te i. Kyrkan på Tabor är byggd till minne av händelsen då 3 av lärjungarna får vara med om hur Jesus möter Elia och Moses uppe på berget. Petrus föreslår att de ska bygga tre hyddor en för Mose, en för Elia, och en för de andra. Han fick inte det. Men idag står där prydligt kapell för både Mose och Elia.

På väg ner från berget mot Nasaret gick vi genom en arabisk by och blev vid ett tillfälle osäkra på vandringsledens riktning. En man kikade ut på oss från ett hus vid vägen. Vi frågade honom och frun som förstod engelska bättre kommer ut och ville bjuda oss på vatten. Vi kunde inte annat än tacka ja. Inom några sekunder hittar vi oss sittande på deras veranda, omgiven av hela familjen och blir bjudna på minst fyra sorteras kakor, varsin stor vattenflaska, frukt, mera cockis, godis m.m. Vi vandrade därifrån med massa vatten, äpplen och en hel låda hemgjorda små dadelkakor.

Vid det laget började det vara för sent att nå Nasaret till fots. Men vi fick lift av en annan arabisk man som körde oss ända till gamla staden i Nasaret. Vi ville erbjuda honom betalt, för det var en ganska lång väg, men han såg närmast förolämpad ut då saken kom på tal.

Vissa dagar, kanske alla så far man bara leva på nåd. Tacka, ta emot och njuta av gåvor som underbara människor ger en.

Annonser