november 2009


Det blir en rapport i många delar det här. Men annars skulle det bli så svårt och otympligt att få med alla bilder jag vill visa för er. För mycket bilder blir det.

Dag 5 i öknen fortsatte vi längs med berget Karbolet, det vill säga Tuppkammen, vilket är kanten till den stora kraterna. Kratrarna här i området har inte uppkommit genom meteoriter eller andra nedslag utan genom erosion. Jag förstår inte helt hur det gått till men det har att göra med de två kontinentalplattor som krockar här och mjukare underliggande bergarter som nötts bort vilket resulterat i att berget kollapsat och det som är kvar är en taggig bergskam.

Jag tvekade länge om jag skulle följa med de andra upp på Karbolet eller fuska och gå en lättare tur nedanför bergsryggen till den nästa övernattningsplatsen. Men till sist beslöt jag mig för att i varje fall hänga med. Det var ingen lätt dag. Klättringen upp var grym, klättringen upp och ner utefter den sneda kammen tuff och klättringen i mörker ner längs en torr flodbädd gjorde mig i lätt panik. På samma gång som det är fascinerande att se vad man kan klara av fast man inte riktigt tror det. Men det är nig bra att ibland vara många.

Gårdagens vandring hit till Midreshet BenGurion var i en dalgång och kändes som rena vilan, på gränsen till tråkig, efter all klättring de tidigare dagarna. Men bena och knäna var nog alldeles nöjda att inte behöva klättra alltför mycket en dag till. Att komma hit till civilisationen var underbart. Vessa, dusch och tvättmaskin för första gången på sex dagar. Underbart.

VI kommer imorgon att fortsätta mot staden Mitzpe Ramon. Det kommer antagligen att ta oss tre dagar före vi når dit. Vi har fortfarande ungefär 14 vandringsdagar i öknen ännu före vi når Eilat. Nätterna är kalla och fuktiga, endast några grader över nollsträcket. Dagarna varma, gassande och svettiga. Vattenförsörjningen en ständig fråga. Risken för störtfloder nått man behöver ha i tankarna. Terrängen är tuff. Packningen tung. Bena gele. Men vi ska försöka ta oss fram.

Den tredje dagen i öknen börjar den tuffa delen av vandringen. Den dagen var det Hamakhtesh HaQatan som ska avklaras. Först en tuff vandring uppför backe och nerför backe och upp igen för att par timmar senare komma upp på kraterkanten. Och där framför fötterna på en ligger plötsligt den lilla kraterna. Den är inte större än 4 x 6 kilometer med 400meter höga väggar kring. Den är vacker. Som ett drömlandskap. Att gå genom den känns lite som Frodo på väg till Mordor. Sanden och klipporna skimrar i många olika färger. Klättringen upp från kratern var tuff, men det var bara en försmak på vad som senare komma skulle.

Nästa dag, dag 4 i öknen, gick vandringen vidare genom Wadi Hatira, en enorm ravin. Mera klättring blev det.

 

 

 

Måndagen den 23 november, Hannas födelsedag, startade vi igen från Arad. Och rakt ut i öknen bar det. Ingen farlig vandring de två första dagarna. Vilket nog var bra. För som den äkta nordbo man är känna öknen nog smått skrämmande och farlig. Dessa enorma vidder av sten, sten och mera sten i alla sorters formationer. Efter någon timme in på dag två träffade vi på ett gäng med fyra israeler och en amerikanska som vi slog följe med ända fram till hit i Midreshet Ben Gurion. Eventuellt kommer vi även i fortsättningen att gå tillsammans med dem. Det har varit bra att vara ett större gäng. Gör vandringen muntrare, känns tryggare och gör matlagningen mera omväxlande. De har också lärt mig hur man grillar tonfiskkonserv. Ett sätt att få tonfisken att faktiskt smaka som fisk!

Vi har nu efter sex dagars ökenvandring nått Midreshet Ben-Gurion. Det är platsen där Ben Gurions grav finns och forskningacentret/universitetet grundat till hans ära. Ben Gurion var den som 1948 läste upp Israels självständighets förklaring och fungerade som landets första premiärminister. Vid porten till området citeras han ”We shall bloom the desolate land and convert the spacions Negev in to a source of force and power, a blessing to the state of Israel”. Samhället verkar vara en lustig sammansättning av universität och flera collage, kring vilka det bor forskare, lärare, studerande och ökenguider. Det är hos en sådan vi hamnat att bo denna gång. Trevligt folk med bra tips hur vi ska klara oss vidare. I morgon fortsätter vi.

Men först lite bilder från gångna veckan. Ska börja med de utlovade bilderna från Massada. Ruinerna av borgen/palatset Massada högt uppe på en klippa ovanför Döda Havet har blivit en nationalsymbol för israelerna. Israeliska armens grundutbildning svalutas med att soldaterna svär en trohets ed uppe på Massada som slutar med orden ”Massada shall never fall again” (Massada ska aldrig falla igen). Ceremonin sker nattetid i ljuset av facklor efter att soldaterna först klättrat upp längs den krokiga stigen som går upp för klippan. Det till minne av år 66- 73 när en grupp rebeller Sicarii barrikaderat i borgen sig mot de anstormande romerska trupperna. Det tog romarna snart ett år att bryta sig in i borgen, bara för att upptäcka att alla de judiska rebellerna föredragit att ta sina liv framom att bli tagna som slavar. Slaget markerade slutet på självstyre för regionen inom det romerska riket.

 

 

Sista dagen i Arad. Imorgon bitti attackerar vi öknen. Vi har varit här i fyra dagar. Kanske kunde vi ha startat tidigare härifrån denna ganska gråa och intetsägande stad med ryssar och beduiner. Men på samma gång känns det ganska bra att få vilat ut. Vi har nu en sex dagar av vandring framför oss före vi når Midreshet Ben-Gurion.

Igår var vi tillsammans med vår värld Dov och förde ut vatten till se tre första övernattningsplatserna. Var trevligt att lite få se vad som väntar. Visst blir det många backar och mycket klättring, men jag tror nog att det går. Tonfisk, couscous och snabbhavregrynsgröt har vi handlat så vi ska klara oss, och en hög med godis. Men nån stor variation i kosten blir det nog inte. Och att duscha blir nog först nästa lördag tror jag om jag inte räknar fel. Och blogguppdateringar blir det nog inte heller före det. Så ni får ge er till tåls.

Idag har vi varit en tur ut till Massada. Fascinerande ställe. Imponerande vyer därifrån. På tillbakavägen åkte vi med en buss som for utefter Döda Havet. Märkligt ställe också det. Tyvärr kan jag inte sätta in fotona därifrån nu. Men får återkomma med dem senare.

Tack annars till alla som gratulerat på födelsedagen, har inte svarat på alla sms då lite sparat på mitt telefonkort inför öknen. Jag hade en riktigt trevlig födelsedag. Dov och Lorence, som vi bor hos här, ordnar varannan fredag en vandring i trakten. Vandringen är öppen för alla intresserade. Så vi följde med. Sedan blev vi bjudna på kvällsmat, shabbatmåltid, med födelsedagskaka och allt.

Rapport från en slö dag på café i Arad. Folk kommer och går här, vi verkar vara de enda som sitter kvar här timme efter timme. Men ingen har protesterat ännu. Kaffekopp efter kaffekopp slinker ner.

Vi har gått de 178kilomtrarna från Jerusalem i rekordfart. Den ursprungliga planen var att göra sträckan på 8dagar+2 vilodagar. Vi har nu gjort den på 7vandringsdagar + 1 vilodag. I går betade vi av två hela dagsetapper på en gång. Svårt att säga exakt hur lång sträcka det blev ändå genom att guidboken verkar ta till lite i överkant och andra kartor lite i underkant. Kanske runt en 35km ungefär. Möra knän har jag i dag men annars känns det alldeles ok. Härifrån menar vi i varje fall fortsätta först på måndag. Före det finns en del saker vi måste planera, handla och ta hand om.

Efter Arad börjar öknen, så vi måste planera vattenförsörjningen och handla mat för 6 vandringsdagar fram över. De vi bor hos har lovat komma med oss och gräva ner vatten på de första ställena efter leden där den korsar bilvägar. Vilket är bra så vi får klart för oss hur det ska gå till.

Först efter uppskattningsvis 6 vandringsdagar kommer vi att nå Sde Boker som är ett lite större samhälle och där det går att handla mat m.m. Så om ni inte hör av oss före det så bli inte oroliga. Men be får man nog för att alla bergsklättringar ska gå bra. Men vi har en hel del telefonnummer till folk utefter vägen som vi kan kontakta om det blir problem av något slag.

Men först har vi nu 4 lediga dagar här i Arad. Skönt.

Bara några bilder från kibbutz Lahav. Grundad 1952 och på så vis en typisk äldre kibbutz med små Bauhaus inspirerade lådor till hus. I centrum av kibbutzen finns matsalen och bredvid butiken. En bit därifrån en liten hälsostation, ett klubbhus och ett ålderdomshem. Massa hundar och mommoraisers – elbilar på tre hjul med soltak.

Vi har i kväll blivit bjudna hem till han som ordnat övernattningsutrymmena för vandrare här på Lahav. Det ska bli trevligt. Han är en äldre man, historiker, kartsamlare, arkeolog och turguide. Antagligen kommer vi att få en lång historieföreläsning, om nu inte hans fru avbryter. Så bara jag får in bilderna här ska jag gå och se om det på nått vis finns några kläder att byta till.

Efter Lakhish med alla sina vinodlingar tog kullarna plötsligt slut och steppen tog vid. Det kändes som att gå genom att ökenlandskap. Bra ännu mera monotont. Kilometer efter kilometer efter kilometer med ändlösa åkrar. Men någonstans måste man väll få vetet till allt pitabröd ifrån också. I vår guidebok skrivs det om meterhögt vete på sidorna av sandvägen vi gått efter. Men vi är nog ute fel tid på året för det. Ser ut som om man nyss sått på vissa områden.

Det är glest med samhällen här i området och speciellt längs leden. Men vi kommer fram till Philip Farm, en av de få privata jordbruken. De har också en lite gårdsbutik där de säljer oliver, olivolja, fårost m.m. och den underbaraste yoghurt jag ätit.

Vi tältade bredvid gårdsbutiken bland hundar gäss och fritt strövande åsnor. Här är det ingen nattfukt mera som det varit tidigare på nätterna. Man märker att vi kommit närmare öknen.

Gårdagens etapp var kanske inte den mest inspirerande och omväxlande. Det är inte öken ännu, fast man kunde nog tro det. Ännu mera åker bara. Tack och lov för bensinstationer. Dagens räddning. Men så plötsligt på andra sidan en skogsdunge byter det igen. De oändliga odlingsmarkerna tar slut och taggiga kullar och berg är det som finns framför oss. Intressant hur det kan byta så plötsligt.

Efter 28km igår och fem vandringsdagar på totalt 108km från Jerusalem kom vi igår kväll i skymningen fram till kibbutz Lahav. Här har vi nu idag en välbehövlig ledig dag före vi fortsätter ytterligare tre dagar till Arad. Vi är inkvarterade här i kibbutzens äldsta hus från 1950-talet och utlovade att få äta i kibbutzens matsal till lunch, så här går nog ingen nöd på oss. Det har gått bra, men nu är det skönt att vila.

 

Tidig onsdag morgon startade vi med buss från Jerusalem. Eva och Anna som båda för tillfället bor i Jerusalem och där studerar hebreiska kom med oss för dagen. Leden fortsatte i Even Saphir, väster om Jerusalem. Kulle upp och kulle ner utefter små sandvägar genom barrskog. Vackra vyer och många ruiner. Det var roligt att ha sällskap och för en dag vara ett lite större gäng på vandring.

Det var trots allt en ganska lätt terräng så vi var väldigt tidigt framme vis Zur Hadassa där vi tänkt övernatta så vi beslöt att gå lite vidare till Matta. Väl framme i Matta tänkte Hanna och jag söka efter moshavens butik och fråga om vi skulle få tälta på någon allmän gräsmatta och Eva och Anna hitta en buss tillbaka till Jerusalem. Men då vi gick genom byn stannar plötsligt en bil och en dam sticker ut huvudet och frågar oss om allt är bra, om vi går på Shvil Israel (Israel National Trail) och var vi tänkt övernatta i natt? Det var Shuli. Sexbarns mor och lågstadielärare med vana att plocka upp shvilistim (folk som vandrar Israel National Trail). Slutade med att hon visade Eva och Anna var de kunde lifta tillbaka till Jerusalem (för det brukade hennes barn göra) och oss inkvarterade hon i ena dotterns rum. Det var underbart då natten annars nog blivit både våt och kall. Shuli är nog en av verkliga änglarna på leden, en sådan som gör den verkligt värd att gå.

Från Matta fortsatte Hanna och jag nästa dag vidare söderut. Juden är vackert och intressant. Terrängen var inte alltför hård men inte heller tråkig. Landskapet är täkt av ruiner och historia från alla möjliga tidsåldrar. Ibland önskar man att man hade en tidsmaskin och fick se hur saker sett ut en gång i tiden.

Från Tel Azeka (tel = litet berg eller större kulle) såg man ut över kullarna och dalarna omkring. På ena sidan så fanns plattlandet mot kusten på andra sidan fanns dalen där Josua slogs mot Amoriterna och Gud stannade solen för att ge honom mera tid. Det enligt Josua bok ( xxxx) i Gamla Testamentet. I dalen bredvid stod några århundraden senare slaget mellan David och Goliat enligt xxxxxxxxxxxxxxxxx. Fascinerande på något vis.

Till kvällen kom vi fram till kibbutz Srigim Lion, travade upp till butiken och frågade om någon lämplig gräsmatta. Det blev på en liten kulle mitt framför ingången till den lokala synagogan. En massa män i vita skjortor och kippan sprang där in och ut och tittade långt på oss. Men vi blev lovade att använda vattenkranen där och vessan. Jag förstod inte varför en massa katter samlades kring utebordet där i kockade vår kvällsmat och tittade långt på oss även de. Förren en dam senare dök upp och matade katterna, tittade på vårt tält och frågade om vi visste om att det fanns ett sprinklersystem på den gräsmattan? Det hade ingen sagt nått om. Tanken på att ännu en gång vakna till nått bevattningssystems rytmiska duschande kändes inte riktigt lockande. Men damen var vänlig nog att stänga av det. Natten blev ändå nog tillräckligt blöt av massa dagg.

Nästa dag gick leden bland annat uppe på Avishurplattån. Utsikten var magnifik. Slättlandet mot kusten och judieska bergen åt andra hållet, med siluetten av Hebron på krönet. Uppe på platån fanns en vacker ruin antagligen från romerska tiden. Högst antagligen en perfekt placering för en borg.

Före kvällen kom vi ner till de stora vinodlingarna i Lakhish. Rad efter rad av odlingar. Gott var det också.

Par rader från en bensinstation vid Dvira junction. Vi har kommit halvvägs på dagens etapp från Philip Farm till kibbutz Lahav (ungefär 15minters bilväg norrut från Beer Sheva) och passade nu på att luncha här.

Det är inte öken här ännu, det bara ser så ut. Kilometer efter kilometer efter kilometer av harvade bruna åkrar. Ett uppodlat stepplandskap, en prärie i miniatyr. Det är tydligen härifrån allt pitabröd har sitt ursprung.

Jag hoppas få tag på ett nät på kibbutzen. Vi planerar att ta en ledig dag där, den första sedan Jerusalem, tre vandringsdagar från Arad. Så jag hoppas kunna skriva mera ikväll eller i morgon och också sätta in en del bilder. Allt är nog bra med oss trots att ni inte hört av oss nå. Lite glest mellan byar och nätverk här i trakten bara.

Återkommer…

Nästa sida »