december 2009


Åter igen på flygfältet i Prag. Ganska exakt 3 månader sedan senast. Mycket har hänt sedan dess. Det har varit en underbar resa med många upplevelser och äventyr. På samma gång som det ska bli skönt att i natt få sova i egen säng i riktiga sängkläder och inte i sovsäck. Och jag ser fram emot att få träffa er alla både vänner och familj igen.

Julhelgen kom och gick. Jerusalem är antagligen en av jordens metropoler där den märks minst av. Man nonchalerar allt juligt mycket effektivt med vett och vilja. Men trots det blev det för mig en riktigt trevlig jul, även om annorlunda än tidigare.

På julafton blev jag bjuden till julfest tillsammans med en hel hög av finländare. Mellan gröten och julbuffén gick vi upp tillstadsdelen Ramat Rachel i utkanten av Jerusalem. Från höjden där ser man Betlehem och ängarna där kring. Tillsammans med en stor grupp människor från den internationella församlingen King of Kings sjöng vi där klassiska engelska Christmas carols då mörkret föll över byggden och en, endast en, stjärna tändes på himlen. Det var stämningsfullt och en fin upplevelse. Sedan fortsatte vi med julbuffé med både rosoll och pepparkakor.

De sista dagarna i Jerusalem har svept förbi med återträffar med människor vi mött på vandringen eller annars under resan och shoppingturer där emellan. Men i lördags på sabbat tog jeg mig en tur till Gamla staden för att försöka hitta den ingång till Gravkyrkan som går genom den kopiska kyrkans och etiopiska kyrkans delar. Mest av en händelse hittade jag ingången mitt i virrvarret av basarer. Det var intressant att se det etiopiska munkarnas bostäder uppe på taket till Gravkyrkan. Små bostäder som knappast kan vara mera än ett rum med fallfärdiga dörrar knappt 1,5meter höga. Men de var trevliga och vissa rent pratglada. Det var ett intressant möte. Önskar jag också fått kika in hur deras bostäder ser ut på insida också.

För övrigt har jag satt in mitt finska sim-kort i telefonen så nu kan man igen nå mig på mitt vanliga finska telefonnummer. Det israeliska kan ni glömma. För det sim-kortet har jag givit bort.

Annonser

Hälsningar från Jerusalem! Jag kom hit i söndags på kvällen, efter att turistat och levt strandliv i några dagar i Eilat. En rejäl förkylning har jag dragit på mig, men det har inte hindrat mig från att shoppa loss i butikerna här. Nu är det alltså riktigt semesterliv som gäller.

Tidigt på måndag morgon går flyget tillbaka hem till alla er där. Så mot kvällssidan borde jag vara tillbaka i Vasa.

Här en hög bilder från den senaste veckan.

Jag önskar er alla en riktigt välsignad och god helg!

Tro det eller ej men igår kl.9.40 vandrade jag tillsammans med det gäng vi slagit följe med de senaste dagarna ner för den sista backen ner till Taba, Israels sydspets och gränsövergången till Egypten. Plötsligt låg Röda Havet framför våra fötter. Rinkkorna flög av, kläderna lika så och vi dök alla ner i det salta vattnet, bland randiga tropiska fiskar och koraller. Duschar hade ingen av oss sett på snart en vecka så det var underbart att få skölja bort all svett och damm.

Sista veckan har av vandringen gick genom ett ökenlandskap med toppiga rosa berg. Underbara vyer åt alla de håll. Men vandringen har varit tuff med alla branta uppförs och nerförs backar. Men plötsligt bakom ett hörn dök bara havet upp med en närmast hypnotisk effekt på oss alla som vandrat i öknen i över tre veckor.

Är nu i Eilat. Denna smått slitna turistort som på alla vis står i skarp kontrast mot den öken den omges av på alla utom en sida. Buller och brus och mängder av folk och butiker. I öknen har vi ofta varit omslutna av en så komplett tystnad att nynnar en person stilla för sig själv kan man skönja ljudet på par kilometers håll. Öknen är allt annat än färglös, men färgskalan är mycket subtil och diskret. Oändliga tomma vidder som ger en möjlighet att verkligen ta till vara och uppmärksamma varje enskilt blad eller att  se den enskilda stenen och dess form. Och på kvällen än oändlig stjärnhimmel med fler stjärnor än jag någonsin sett. Att plötsligt landa här med alla människor, färger och intryck gör en alldeles matt.

Men jag kommer att stanna här par dagar före jag tar bussen upp till Jerusalem. Jag vill ta tid att se närmare på de unika korallreven här. Bara ta det lite lugn, kanske shoppa lite normala kläder och eventuellt söka en eller annan julklapp.

Har idag gjort en avstickare till vad som verkar vara Israels motsvarighet till Juustoportti. Behövde hitta en bankautomat och fylla på matförrådet lite. Vettig kaffe har de också här, vilket gör den 50km´s avstickare helt motiverad.

Passar på att sätta in lite bilder från de senaste dagarna. Sedan Tzofar har vi gått förbi ruinerna av den Nabatitiska staden Moa, vilket var en del av kryddvägen som i fornatider gick med kamelkaravaner från Indien och Mellanöstern över till Medelhavet.

Vi övernattade på en tältplats utanför Paran för att igår klättra upp genom Nahal Barak och ner genom Nahal Vardit. Fantastiska platser inser jag då jag ser bilderna. Där mitt i hade jagså pass andan i halsen över att klättra med dryga 20kg´s rinkka på ryggen att tyvärr kanske jag inte njöt så som man annars kunnat.

Sedan då vi kom ut korsade vi den nu översvämmade Nahal Paran. Israelerna är hel förtjusta. Det händer på sin höjd 1-2gånger per år att denna landets största nahal har vatten. Dagen före vi kom dit lär de tha varit betydligt mera vatten än igår. Det som nu återstod var några ganska små rännilar smutsvatten. Vattnet har inte att göra med regnen som varit här i området sista dagarna, utan med störtregn någonstanns i Sinaiöknen. Vilket är en ganska fascinerande tanke.

Vi ska nu äta och handla lite mat här, före vi liftar tillbaka till leden. Detta blev en liten extra utflykt till civilisationen, men vi räknar med att vi ändå har tid så det räcker, så de tär lugnt.

Sedan senast har vi nu gått i nästan rakt österut i tre dagar för att idag ha en ledig dag i moshaven Tzofar nere i Jordandalen nära gränsen till Jordanien. Vi bor hos en ”Trail Angel” igen, dvs. människor som inkvarterar vandrare i sina egna hem. Eliahu här har ett litet beduintält på gården där vi får övernatta. Mysigt och prydligt. Men Eliahu och hans fru är inte beduiner utan ortodoxa karismatiska judar.  Bakom tältet står ändå Eliahus nästan vita kamel. Vaknade imorse för första gången i mitt liv till en kamels grymtande. Låter som någon som ljudligt snarkade.

Igår kväll då vi kom blev vi bjudna både på te och soppa och blev visade var vedhögen fanns så vi skulle få sätta eld i den lilla kaminen i tältet. Sedan firade vi självstädighetsdagen med att äta den finska nationalrätten grillad korv. I det här fallet kryddig knackkorv med rejäl kötthalt. Gott.

Vandringen hit från Mitzpe Ramon har varit som att gå genom ett månlandskap. Uppför berg och ner i ravin uppför nästa berg ner i ytterligare en dalgång. Dalarna och ravinerna heter alla Nahal, hebreiska för flod. Det oberoende om den har vatten eller är uttorkad eller om det bara under vissa perioder finns vatten där. Man ser hur vattnet mejslat sig fram genom landskapet. På samma gång som jag har svårt att förstå hur det kan ha grävt sig sådana fåror så sällan som det verkligen finns vatten där.

Sitter på café i Mitzpe Ramon. Just hällt i mig en rejäl kaffe och en enorm chokladtårtbit har också slunkit ner. Vi har stannat här för två dagar främst för att vila min knän som känts lite möra efter allt klättrande uppför berg och ner i raviner.

Har också fått ordnat med ett nytt liggunderlag. Nu börjar det märkas vilka delar av utrustningen som är av god kvalité och vad som inte är det. Haltis uppblåsbara liggunderlag kan jag meddela att är rena skämtet.(Jag vet att någon från Partioaitta är inne här och läser ibland, mitt råd till er är: Sluta sälj de där…)  Först for Malins efter mindre än en månad, sen mitt par veckor senare. Till sist också Hannas. Och det är helt enkelt sömmarna som ger vika, materialtrötthet. Men nu har jag ett helt traditionellt liggunderlag, vilket nog är både varmare och mjukare än det punkterade.

I övrigt har nog utrustningen hållit något så när. Mina skor är bra, men Haglöfsskor är nog mera anpassade till att trava om kring bland mossar och myrar i Skandinavien än bergklättring i öknen. De har inget fäste vid tårna och smidigheten är noll. Hade jag vetet hurudana klättringar det skulle bli skulle jag nog valt en annan modell.

Mina byxor önskar jag att hade dragked på bena. Skulle va skönt då är hett. Och de har lite tappat passformen under resans gång. Så inte var de några skönheter från början och inte har de blivit vackrare med tiden.

Det mesta annat är ok efter de ca.716 km vi nu klarat av. Kan komma med en mera detaljerad utvärdering då fixat ännu de sista dryga 200 vi nu har till Eilat.

Ni som följt med vår vandring på kartlänken här bredvid i menyn måste jag tyvärr meddela att nu stämmer den kartan inte längre. Den vandringsled som där är utmärkt är den gamla sträckningen av leden. Vi kommer nu härifrån Mitzpe Ramon att i princip gå rakt österut och beräknar att inom tre dagar vara i Tzofar. Där viker leden igen söderut och går i princip mitt mellan väg 90 och väg 40.