Litteratur


Amos Oz: ”En berättelse om kärlek och mörker”, 2002, sid. 367.

De värsta konflikter i individers och i hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda. Det är bara önsketänkande att tro att de förföljda och förtryckta skulle förena sig av solidaritet och tillsammans slåss på barrikaderna mot en hänsynslös tyrann. Det är i realiteten inte självskrivet att två barn som misshandlats av samme far gör gemensam sak mot honom, sammansvetsade av sitt öde. Ofta ser de inte en olycksbroder i den andre utan i självverket bilden av den gemensamme förtryckaren.

Det kan mycket väl vara faller med den hundraåriga konflikten mellan araber och judar.

Det Europa som vilseledde, förödmjukade och förtryckte araberna genom imperialismen, kolonialismen, exploatering och förtryck är samma Europa som förtryckte och förföljde judarna och så småningom tillät eller till och med hjälpte tyskarna utrota dem från varje hörn av kontinenten och mördade nästan samtliga. Men när araberna betraktar oss ser de inte en massa halvhysteriska överlevande utan utlöpare av Europa och dess kolonialism, tekniska raffinemang och exploatering, en gren som listigt har återvänt till Mellanöstern-denna gång i sionistisk förklädnad – för att återexploatera, fördriva och förtrycka. Och när vi betraktar araberna ser vi pogromhetsande kosacker, blodtörstiga antisemiter, nazister i förklädnad, som om våra europeiska förföljare åter hade dykt upp här i landet Israel, satt kaffiyeh på huvudet och odlat mustasch men ändå är samma gamla mördare som bara för nöjes skull skär halsen av judarna.

Han har en poäng där Oz. Mer om boken under ”Litteratur”.

Annonser

Det blev mental träning igen istället för fysisk igår.  Låg på soffan med feber och läste om israelisk partipolitik. Det splittrade Israel? -politiska och sociala skiljelinjer av Isabell Schierenbeck. Pratade i telefon med någon som frågade om jag fått febern före jag började läsa eller efter. Befogad fråga, nästan. Antar att febern var en förutsättning för att jag skulle komma igenom boken. Inte för att boken är dålig, inte alls. Men ämnet är desto mera förvirrade.

Jag vet inte mycket om finsk partipolitik, men den förefaller i varje fall vara en barnlek i jämförelse. Enligt mina beräkningar var genomsnittlig livslängden för en regering i Israel mellan 1948-2006 2år och antalet partier som i val fått mandat i Knesset (riksdag, typ) under samma tid ca.46 (om jag räknat och förstått rätt, inte så enkelt). Att i detta landet bakfram är det medel- och överklassen som traditionellt röstar på vänstern och arbetarklassen på högern och därtill måste man ha en speciell vallag som förbjuder byte av välsignelser mot röster.

Fysik träning känns nästan enkelt i jämförelse med att försöka förstå sig på det här. Alla dessa namn bara. Men väldigt intressant ändå. Berättar och förklarar så mycket indirekt.


Lätt dåsig mitt i en helg präglad av bilkörning, trevligt folk och musskit ska jag försöka fortsätt resumera min boklista. Läsande har kanske lite avtagit de senaste veckorna och fokuset har kanske lite förflyttat sig från den ”mentala” träningen till den fysiska. Mitt mål (som jag i smyg snodde av en vän) var under april månad att röra på mig 1000minuter. Jag klarade det nästan. Fattades bar en typ 40minuter vid månadsskiftet, och lite  kunde jag ha knappat in på det ännu, om jag inte varit så trött och däst efter all den goda maten på Valborgsmässoafton. Men nu ny månad och nya målsättningar.Men nu för att återgå till min boklista.

I februari läste jag Göran Rosenberg Det förlorade landet. Rosenberg är svenskfödd jude med föräldrar som båda genomlevt koncentrationslägervistelser före de efter andra världskriget kom till Sverige. Efter faderns död på 60-talet flyttar han och modern till Israel och han går helhjärtat med i den israeliska vänsterrörelsens ungdomsorganisation och upplever det på många vis som om han kommit till någon form av himmelrike. Men han bor inte länge där utan kommer tillbaka till Sverige. Då han ett antal år senare reser tillbaka till Israel upptäcker han att hans himmelrike var en illusion och han får se att verkligheten inte är så enkel som den ideologiskt präglade bild han tagit till sig under sina tidiga tonår. Hans analys av de största politiska blocken i Israel och de historiskt bakomliggande tankegångarna är intressanta, om än de precis som allt annat man läser om detta land är mycket färgat av författarens personliga ståndpunkter. Hur sionismen till en del åtminstone föddes ur nationalismen på 1800-talet och hur man såg en judisk stat som den slutliga lösningen på ”judeproblemet”. Då man ansåg att ett folk utan stat var onormalt, vilket inte bara rubbade folket självt utan även satte värdländernas samhällsordning i obalans. Fick judarna bara ett land skulle antisemitismen försvinna och judarna själva tillfriskna och normaliseras som folk.(s.89) Men sedan tar han också upp den konfrontation som idag kanske är mera aktuell. ”Ska judiskt liv vara ett mål i sig eller ett medel för något annat? Ska judarna se sig som kollektiva bärare av ett historiskt ansvar, eller som individuella bärare av en moralisk idé? Är judendomen en partikulär mission eller en universell föreställning och gott och ont?” (s.469) Är Israel bara en stat bland andra stater eller har landet och platsen en särställning som världens centrum i en konkret andlig verklighet? Jag tror det är kärnfrågan i mycket som handlar om denna plats.


Efter Rosenberg fortsatte jag med Toivosi tänään, Israel -Ajankohtaisia artikkeleita Luvatusta maasta, redaktör Pia Tiusanen, det var som om man pratade om en helt annan del av världen. Måste medge att jag inte läst hela boken. Det inte för att den skulle ha varit dålig, utan mera för att min finska är så pass svag att det blir så jobbigt att läsa. Men det som fascinerar mig är nog att om man knaprar in Israel på det lokala bibliotekets sökmotor så får man upp 165 titlar, 25 svenska och 104 finska. Jag har inte gått igenom alla så noggrann men det intryck man helt klart får är att de svenskspråkiga är över lag mycket mera pro-palestinska och de finskspråkiga har en mycket starkare pro-israel betoning. Ett fenomen som verkar gå igenom på många områden, men jag har fortfarande inte hittat ett klart svar på varför. Men från mitten av mars då jag just läste Toivosi tänään, Israel så har jag gjort en anteckning i min anteckningsbok: ” Läser vidare bok efter bok, åsikt efter åsikt och inte vet jag vad som är rätt och vad som är fel. Det finns så många vinklingar och verkligheten kan upplevas på så många vis. Men så ser jag bilderna. Ljuset. Känner det i kroppen. Och jag vet att jag vill dit. Dess dragningskraft har fångat mig.”

Ulf Ekmans bok Älskade, hatade Israel är en till bok lite på samma linje som den tidigare. Jag läste den för jag ville förstå mera hur bland annat Livets Ord motiverar sin Operation Jabotinsky (klicka på länk), dvs. att man mycket aktivt arbetar på att söka upp och föra speciellt ryska judar till Israel. Jag vet att organisationer i Finland också mycket aktivt jobbar med samma sak. Jag skulle vilja bland annat veta hur man ser på att många av dessa nya invandrare blir bosättare på ofta ifrågasatta nya bosättningar på tidigare palestinskt område. Jag säger inte att man handlar fel. Jag har själv mött en grupp av dessa ryska judar med hela familjer och allt vad de ägde på ett flygfält par år sedan, och de var en mycket gripande syn. Men jag vill ändå höra hur man ser på det ur en annan synvinkel än en rent biblisk sådan, vilken är motiveringen man oftast får. Men det jag ofta upplever i Mellanöstern konflikten är att alla parter bara tar fasta på en synvinkel och på nått vis inte vill se de olika sidorna av saken. Så var det också lite med Ekmans bok. Den gav mest en lätt råddig och idyllisk bild av Israel, men några svar på mina frågor fanns inte där.

Blev en lång text om få böcker. Och min lista är ännu inte klar. Men jag får fortsätta att beta av den en annan dag. Har senaste tiden bara blivit så trött på att läsa om Mellanösternkonflikten och Israel, det är så många som skäller och så få som kan ge någon verklig fakta som känns tillförlitlig. Ibland blir jag bara osäker och trött av någon form av påtvingad misstänksamhet. Och jag kan bara instämma med Di Leva

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Jag har insett att jag är bättre på den mentala träningen än på den fysiska. Försöker mig nog också kämpa med den fysiska, men går lite trögt. Har en känsla av att jag borde vara mera effektiv. Men att läsa det är jag desto bättre på.Här en lista på böcker i anknytning till projektet som jag plöjt senaste månaderna:

Jag har tidigare läst Leon Urias Exodus och Mitlapasset och största delen av Brock Thoene’ s serie om händelserna kring Israel under 1947 -48 The zion Chronicles.  Urias är en god författare och helt läsvärd, Thoene är betydligt mera lättsmält. Går att läsa men är nog inga litterära höjdare. Blir enformiga i längden också. Men dessa böcker var ett ganska enkelt vis att få en bild av historien. Men som jag insåg snart så var det en ganska enkelspårig bild. Verkligheten var antagligen mycket mera mångfasetterad. Speciellt störde jag mig i längden på den bild som gavs av araberna. Den var mycket schematisk och ensidig.

För att vidga min egen kunskap om arabiska folken så fortsatte jag med Albert Hourani: De arabiska folkens historia. Informativ, men så politiskt korrekt att man blir uttråkad.Men ger ändå en mera allmän bild av de olika arabiska folken.

Raphael Patai’s bok Araben är det motsatta då gäller korrekthet. Informativ också den, men skriven av en äldre professor tidigt 70tal som nog är väl insatt, men boken skulle nog inte räknas som rumsren om den kom ut idag.

Göran Gunner (red.): I skuggan av ockupationen -palestinsk kamp för nationella rättigheter, Atlas 2004. Att boken utgivits med understöd av både Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet och hade ett förord av svenske ärkebiskopen K G Hammar gav ju ett tillförlitligt intryck. Och vissa delar var ju också helt ok. Texterna skrivna författare både från Palestina, Israel, Sverige, Norge och England är dock ganska ojämna och förfaller ibland till en form av hatiskt skrällande jag hittat i allt för många böcker i ämnet vid det här laget. Det vettigaste ur den boken är det som den arabisk-lutherska pastorn Mitri Reheb från Betlehem skriver ”Folk som inte kan tänka sig att älska sin fiende kommer snart att börja hata sig själva och folk som inte är modiga nog att övervinna gränser kommer snart att finns sig själva fångar i sina egenkonstruerade getton”.

Donald Boström (red.): Inshallah -Konflikten mellan Israel och Palestina, Ordfront 2001. Läs en bok eller artikel i ämnet utgiven av Ordfront, och du har läst dem alla. Känns så i varje fall. Jag förstår att palestiniernas situation inte är lätt, jag förstår att det finns problem och orättvisor. Grova sådana ibland. Men denna ordström på svenska förbättrar ju inte den vanlige palestinierns liv och vardag på något vis. Det enda resultatet det får är att man svärtar mer Israels rykte som land. Går man in på deras hemsida hittar men t.ex en lång artikel med rubriken : Israels regim styr svenska medier . Men snälla, är det här seriöst? Suck, man blir bara trött.

Chaim Potok: Wanderings -History of the Jews, FawcettBooks 1980, den har jag haft i min bokhylla och läst lite sporadiskt ur i ungefär 10år. Nu har jag läst den från pärm till pärm också. . Han är amerikansk jude och skriver ur det perspektivet, undviker allt om dagens Israel och koncentrerar sig istället på allt mellan Abrahams till Theodor Herzl. Läsvärd, även om nog Potok skäller lite också, då mest på kristenheten genom tiderna som han kallar en ”an in despicable sect”. Men han håller sig oftast och är mycket informativ och en god författare.

Golda Meir: Mitt liv, Nordstedts 1976, grävde de fram ur bibliotekets källare åt mig också. Sympatisk tant, åtminstone i hennes egen bok. En intressant biografi om ett otroligt människoöde. Sedan verkar åsikterna gå mycket isär om hennes politik.

Jan Hjärpe: Araber och arabism, Rabén Prisma 1994, var nog ingen sensation som bok, kommer inte ens ihåg så mycket av den.

Robert Fisk: Det stora kriget för mänskligheten -Kampen om Mellanöstern, Nordstedts 2007. Engelsk krigskorrespondent med bas i Libanon sedan 70-talet. Ärrad. Boken går på 1176sidor på bibeltunt papper med miniatyr text. Den skildrar Fisks möten med Usama bin Laden och den ena krigsoperationen efter den andra. Västmakternas fula spel och diktatatorernas pinande av sina folk. Boken innehåller bland de grymmaste tortyrskildringarna jag någonsin träffat på men är ändå mycket läsvärd. Men man märker också Fisks allt större bitterhet över makterna spel med människoliv, och sedan då han kommer till Israel får han totalt frispel. Han är en god författare och skildrare av Mellanösternproblematiken, men det finns tillfällen då han totalt tappar distansen och i mina ögon professionaliteten. Vilket på något vis inte verkar vara allt för ovanligt det kommer till Israel-Palestina frågan. Vad är det med detta land som skapar denna känslostorm?

Måste sluta nu men återkommer till min boklista senare.