Reserapport


Solen lyfter långsamt sitt brännande klot ovanför Nasaret. Vi har fått vanan inne att stiga upp tidigt, så klockan 6 på morgonen sitter jag nu på hostelets balkong och tittar ut över den ännu lugna och sömndruckna staden. Kyrkklockorna från många olika håll klämtade nyss och nu sjunger det melodiskt från en minaret . Duvor i mängder flyger över mitt huvud.

Vi kom in till Nasaret igår kväll, så har inte sett så mycket ännu. Men känslan är ändå att vi kommit till ett helt annat land. Staden är till en överhängande majoritet arabisk. Även på en del busshållplatser är texten endast på arabiska, till i motsats till på många andra håll där det ofta är skrivet både på hebreiska, arabiska och med våra bokstäver. Vi bor på ett trevligt hostel mitt i gamla stan, vilken är ett myller av smala gator och trappor. Att igår kväll hitta hit var en utmaning. Till sist frågade vi några taxichaufförer. De kunde inte köra oss hit, man kommer inte in med bil in i gränderna, men de sände en yngre man att guida oss till fots.

Bakom oss har vi några ganska tuffa dagar på dammiga och sandiga vägar genom ett uttorkat jordbrukslandskap.  Det är ovanligt varmt för att vara oktober och alla väntar på höstregnen. Genesaret ligger 5,5meter under önskad vattennivå och landskapet här i Galilén liknar mest en öken. Från Tiberias gick vi till Kinneret, där vi övernattade hos en ”Trail Angel” (människor som utan ersättning hjälper vandrare på leden). Micki är en underbar människa som helt öppnat sitt hem för svettiga och dammiga vandrare. Hos honom får man en säng, han visar en var kaffet finns för självservering och sedan sitter man på hans veranda med en magnifik utsikt över Genesaret och diskuterar allt mellan himmel och jord. Vad mer kan man behöva? Efterklokt konstaterade jag att vi borde ha stannat där en extra dag för att bara vila upp våra trötta muskler och leder. Eller kanske ännu mera våra trötta huvuden.

Vandringen är tuff fysiskt, men mentalt är den kanske en ännu större utmaning. Att varje natt sova på nytt ställe, att hela tiden ta emot en mängd intryck och att hela tiden vara alert på vad som händer runt om kring. Man slappnar väldigt sällan helt av och ensamhet är en lyxvara man ibland endast har på pisspaus bakom en buske. Det som gör projektet över huvudtaget möjligt är alla dessa underbara människor vi träffar.

Efter Kinneret gick vi vidare till Yavnie’el och sedan Kfar Kish. Vägen till Kfar KIsh var lång, tung och mycket dammig (Den dagens temasång var ”Vi gå över snustorra berg, fallera, som lånat av koskit sin färg, ajajaj…). Igår från Kvar Kish skulle vi egentligen på vägen hit till Nasaret klättra både upp och ner för berget Tabor. Vi travade iväg tidigt för att hinna så långt som möjligt före det blev alltför hett (väckarklockan ringde 5.00). Både Malin och jag tittade med fasa på berget Tabor som tornade upp framför oss. Och konstaterade på varsitt håll att det här går bara inte, Gud nu får du hjälpa. Hanna travade iväg lika muntert som alltid, vi släpade oss fram en god bit efter.

På en bensinmack nedanför berget hittar vi henne drickande kaffe med en man vi av en händelse sett också kvällen tidigare. Han bjöd oss på cockis (nått man lätt blir beroende av här) och erbjuder oss sedan att köra oss upp på berget. Malin och jag är inte sena att tacka ja. Hanna beslutar sig för att klättra. Vi vet inte vad han heter, inte heller från vilken folkgrupp han kom från. Han sa sig bo på en kibbutz, men rörde sig smidigt både bland araberna på bensinmacken och bland de beduiner till vilka han tog oss med på te på vägen upp till berget. En väldig omsorg hade han om oss och ringde ännu Hanna på kvällen för att kontrollera att allt gått bra.

Uppe på Tabor kryllade det av turister. Platsen kändes konstig och som ett totalt kulturhopp från det beduintält vi en stund tidigare druckit te i. Kyrkan på Tabor är byggd till minne av händelsen då 3 av lärjungarna får vara med om hur Jesus möter Elia och Moses uppe på berget. Petrus föreslår att de ska bygga tre hyddor en för Mose, en för Elia, och en för de andra. Han fick inte det. Men idag står där prydligt kapell för både Mose och Elia.

På väg ner från berget mot Nasaret gick vi genom en arabisk by och blev vid ett tillfälle osäkra på vandringsledens riktning. En man kikade ut på oss från ett hus vid vägen. Vi frågade honom och frun som förstod engelska bättre kommer ut och ville bjuda oss på vatten. Vi kunde inte annat än tacka ja. Inom några sekunder hittar vi oss sittande på deras veranda, omgiven av hela familjen och blir bjudna på minst fyra sorteras kakor, varsin stor vattenflaska, frukt, mera cockis, godis m.m. Vi vandrade därifrån med massa vatten, äpplen och en hel låda hemgjorda små dadelkakor.

Vid det laget började det vara för sent att nå Nasaret till fots. Men vi fick lift av en annan arabisk man som körde oss ända till gamla staden i Nasaret. Vi ville erbjuda honom betalt, för det var en ganska lång väg, men han såg närmast förolämpad ut då saken kom på tal.

Vissa dagar, kanske alla så far man bara leva på nåd. Tacka, ta emot och njuta av gåvor som underbara människor ger en.

Annonser

Från Safed fortsatte vi ner till Nahal Amud vilket visade sig vara en fysisk utmaning som fick en att fundera över varför man klagat över backarna tidigare. Nahal Amud är enormt vacker och vyerna är sådana så man funderar om man inte är mitt i en naturfilm från Sydamerika. Ravinen som floden genom år tusendena grävt är biland minst 50meter djup med lodräta bergväggar på båda sidorna. Vi såg skylten med varning för att gå inte nära kanten på stigen. Det var lite svårt då stigen ibland inte var bredare än 30cm, och man där emellan fick klättra på alla fyra för att ta sig fram. Nått som kan va lite knepigt då man har snart 20kg på ryggen och Hanna hade haft dålig mage på morgonen så hon inte kunnat äta någon frukost. Vi kom oss också iväg alldeles för sent från Safed, och genom att etappen itne var den lättaste så gick det inte så snabbt. Så då vig tagit oss igenom övre delen av Nahal Amud och kom ut till en större väg övervägde vi att lifta till Migdal. Men vägen gick i fel riktning så vi beslöt att fortsätta gå och bara hoppas på att vi skulle hitta nått bra övernattningsställe då mörkret föll.

Inom några hundra meter stöter vi på nästa problem. Vad gör man då en stor koflock står mitt på stigen och man itne har någon som helst möjlighet att gå runt? Det måste faktiskt vara landet som flödar av mjölk och honung. Här är kossor överallt och bikupor lite här och där. Jag konstaterade att ”Käre gode Gud, vad gör vi nu?” och hörde en röst i mitt huvud som sa ”sjung”. Efter ett hastigt rådslag stämde vi in i ett muntert ”Vi gå över dagg stänkta berg, fallera…” och vandrade i marschtakt genom flocken som flydde åt alla de håll, antagligen övertygade om att vi var galna och det kunde vara smittsamt. Jag var rent rädd att någon av korna skulle bryta benen med den fart den tog sig upp för sluttningen på sidan om stigen.

Sedan travade vi på så snabbt vi bara orkade för att hinna så långt det bara gick före mörkret skulle falla. Det kommer snabbt på en 17.30tiden. Och då blir det inom en halv timme kolmörkt. Ravinen var här i den nedre delen lite bredare och klipporna alldeles röda i kvällsljuset. Fulla av grottor. Strax före mörkret föll kom vi till The National Watercarrier, som går tvärs genom dalen. Det var som två gigantiska trappor på båda sidor. Och nere i ravinen fanns en barack för underhållsarbete uppe på en plåtlave. Jag tycket det hade känts otryggt att sova nere på marken, men uppe på plåtavsatsen blev det perfekt. Vi hann bara upp dit strax före det blev mörkt. Strax det blivit mörkt hörde vi ett våldsamt tjatter och ett sus gick genom dalen. Fladdermössen hade vaknat. De fortsatte under natten att svepa ovanför våra huvuden. Under natten hörde vi också coyoter som tydligen använde trapporna på båda sidor om dalen som väg för att ta sig över ravinen. Men vi var trygga uppe på vår plattform.

Nästa dag gick vi vidare till Migdal (det bibliska Magdala). Firade att vi klarat av den norra delen av vår vandring, de första 130km. Åt gott och tog bussen till Tiberias och vårt Hostel här. Lyx med dusch och säng.

Här hinner mycket hända på fyra dagar. Sedan senast hat vi vandrat söderut från kibbutz Yiron, först uppför Nahal Dishon och Nahal Zivon (raviner med liten nu uttorkade floder längst nere) i riktning mot berget Meron. Speciellt Nahal Zivon var som att gå genom en djungel. På vägen var vi nära att få ett husdjur med oss. Mitt i skogen hittade vi en liten vit övergiven tamkatt. Mycket söt liten sak. Skulle vägen inte varit så ojämn hade den säkert slagit sig till ro uppe på Malins ryggsäck. Men vi måste tyvärr lämna den att sitta på en trästam och fortsätta tvätta. Hoppas den klarar sig. Den natten övernattade vi på en äng halvvägs uppe på berget i närheten av Meron Fieldschool. Och fortsatte på morgonen klättringen uppför Meron, Israels näst högsta berg. Tuff stigning för mig som inte är bra på uppförsbackar. Men vackert var det. Och här och var kring hela trakten blommade väna rosa och vita Tidlösa. Just nu är det väldigt torrt. Vinterregnen kommer att börja om ungefär en månad i de här trakterna. Mycket är bara brunbränt. Men några blommor finns och man kommer då att uppskatta dem desto mera då de inte är så många. Vi var tvungna att skynda oss då det var fredag och sabat börjar på kvällen, så hela samhället stannar av efter kl.14. På kvällen hade vi nått Safed där vi bokat in oss på ett hostel. Vi gick en sväng på stan på kvällen och tittade på firandet i synagogorna att man nu läst genom hela Torahn. I alla synagogor dansade männen kring med Torahrullarna och sjön. Kvinnorna stod uppe på balkonger på andra våningen och tittade på. Full folkfest. Vi hade tyvärr inge kjolar med oss så att vi kunda gå in, men kunde titta in genom fönstren och titta på festen. En sak jag sett här i landet som jag tycker många finska män kunde ta efter är att män, både äldre och yngre, äter mängder av grönsaker, gullar gladeligen och ofta offentligt med sina barn och dansar fröjdfullt sjungande omkring med Gudsord. Tror inte det finska samhället skulle bli sämre om vi tog in de sakerna hos oss också. Eller vad tror ni?

Igår kväll träffade Malin och jag Lydia hemma hos henne. Lydia jobbar själv med att engagera människor i konstnärligt skapande och har en egen ateljé på kibbutz Yiron. Jag känner igen många av mina egna tankar om konst i hennes arbete. Hon ville hjälpa mig med mitt tänkta konstprojekt här genom att skriva en lapp åt mig med både engelsk och hebreisk text som förklarade åt folk vad jag vill att de ska göra och för vilket ändamål det är. Lydia bor i ett litet men vackert hus tillsammans med två hundar. Hon har vid olika tillfällen tagit hand om dem då de dykt upp på kibbutzens område illa tilltygade och vanvårdade. Hon säger att det är vanligt att människor bara lämnar av vanvårdade hundar de inte längre vill ha utanför kibbutzer i hopp om att kanske någon där tar hand om dem. En del blir omhändertagna , medan en del lämnar att driva kring i pack på odlingarna. Men att man på kibbutzen tar hand om hundar passar på många vis in i kibbutzens karaktär och grundtanke. Man är också väldigt omhändertagande då det gäller människorna i kommunniten. Lydia berättar vidare om hur en man på deras kibbutz blivit opererad för leukemi och behövt en speciell typ av blodkroppar. För att hitta dessa hade hela kibbutzens alla medlemmar som bara hade möjlighet gått och gett blod. På samma gång har myntet alltid en avigsida som i det här fallet, precis som i vilken småstad som helst, är en rik flora av skvaller och intriger. Yiron har en ca 160 medlemmar, men med barn, arbetare och soldater blir bosättningen kring en 500personer och alla känner alla. Efter att i ett dygn ätit i den gemensamma matsalen här är vi säkert identifierade och igenkända av många. Men kibbutzens framtid som ett kollektiv med en gemensam ekonomi är idag ingen självklarhet. Inom Yiron kan man i butik m.m. inte betala med pengar, utan allt skrivs upp på personliga konton. Inom kibbutzen täcks ens basbehov väl, men den egna rörelsefriheten blir starkt begränsad. Yiron ligger mycket nära den libanesiska gränsen och har under åren upprepade gånger hamnat i eldlinjen. Man kan se siluetten av den närmaste libanesiska byn uppe på höjden där gränsen går. Senast på 2006 flög en större mängd Katysharaketer över kibbutzen (enstaka verkar kunna komma någon i månaden). Ingen träffade dock, genom att höjden skyddade så raketerna landar längre in i landet. Vi pratar om våldsspiralen och hur barn som växer upp blir präglade och traumatiserade av det som händer. Lydia som själv är invandrad från Holland för 30år sedan, mera av en slump än av någon sionistisk övertygelse, och först senare konverterat till judendomen, har själv upplevt hur hennes egen dotter som bara var ett par år under kriget mot Libanon under 80talet och då tvingades sitta i bombskydd blivit betydligt mer nationalistisk i sina tankegånger än vad Lydia själv är. Hennes åsikt är nog att israels arme varit helt befogad i sitt handlande då den slagit tillbaka mot Hamas i Libanon. Men att man genom att gå in och förstöra Hamas baser egentligen inte löser konflikten, utan bara i bästa fall köper sig själv lite mera tid. Och att på det vis som israels arme många gånger gjort det har man ofta tagit till övervåld, vilket i längden endast skapat mera trauman och hat. När hon själv en morgon såg grannbyn på bergets siluett i princip vara bort raderad kände hon en djup sorg för de öde som mött kvinnorna och barnen i byn. Den israelisk-palestinska befolkningens situation är heller inte enkel. Även om palestinierna har israeliska medborgarskap anses de som en säkerhetsrisk och gör inte tjänst i armen som andra israeler, även druser och beduiner (3år för män, 2år för kvinnor). Det gör att de också går miste om en del förmåner som de som gjort armen har. Samtidigt som just detta används som en ursäkt för att kunna diskriminera palestinierna i landet vid olika tillfällen. Men samtidigt är den arabiska delen av befolkningen den snabbast växande i landet. Som Lydia påpekar själv, att vad händer då inom några årtionden, kanske problemet kallt löser sig självt.