Tankar


Egentligen kunde man säga att jag bara ska följa med tranorna på Söderfjärden till deras vinterkvarter. Nästa vecka ska jag titta om jag får träffa dem igen i Hula-dalen i norra Israel. Det är dit en del är på väg, längs den östra flygleden som våra tranor här ofta väljer.

Kvarkens Naturguid, Foto: Jörgen Wiklund/N

Kvarkens Naturguid, Foto: Jörgen Wiklund/N

Här shoppas det vidare =) Jag börjar visst visa skrämmande tendenser till att utvecklas till en äkta prylfantast. Söta, alltså. Jag som aldrig brytt mig speciellt mycket om grejer. Men nu plötsligt…

Köpte ny sovsäck här senast. Lite tjockare, lite större, lite otympligare och lite tyngre än jag först tänkt.  Kände en lätt tveksamhet då vandrade hem med den, så jag rullade ut den på vardagsrumsgolvet och kröp in. Jag var på god väg att somna där på fläcken, så jag tror nog den blir bra.


Min nya sovsäck har en komforttemperatur på +3grader och då jag nu kollat så ligger dagtemperaturen denna vecka i Rosh-Pina (norr om Galileiska sjön) på +25-29grader i  och nattemperaturen på +18-20 grader. Låter varmt och gosigt.

Träffade annars Peter Lyttge av en tillfällighet i går kväll och kom att diskutera vandring (länk till han blogg från i våras finns HÄR). Vi ska förhoppningsvis träffas över en kopp kaffe senare i veckan och prata mera. Men han hade många skräckhistorier på lager om människor han mött på väg till Santiago de Compostela, som börjat gå tillsammans, men då de vardagliga påfrestningarna blev för stora inte orkat med varandra mer. Tänkvärt. Men jag tror på vikten att ta eget utrymme och att gå individuellt i sin egen takt, trots att man är flera som går tillsammans. Att vid behov gå ensam, och sedan kan man väll mötas upp igen till middagen eller vad dagens slut eller till och med nästa dag. Det finns väll mobiltelefoner.

Har den senaste tiden förundrats över de skilda reaktioner som min resa väcker. En del kristna reagerar med ett jublande ”ÅH, ISRAEL!” åtminstone i tanken åtföljt av ett ännu mera exalterat ”HALLELUJA!”. Medan andra, många kulturarbetare, möter mig istället med en skeptisk blick och backar två steg från mig, åtminstone mentalt. Och man känner frågan hänga i luften att, hur kan jag resa till ett så skurkaktigt land? Vet inte vilken reaktion som gör mig mer förbryllad/facinerad. Får mig att vilja åka till Israel och bara se att om där finns helt normalt folk också, altså varken helgon eller banditer, utan bara vanliga.

Dagarna går i en våldsam fart. Och mycket är det ännu som borde bli ordnat och fixat. Har haft par lediga timmar från arbetet både i dag och i går och då tagit mig tid att gå i butiker och söka lite det ena och det andra som ännu saknas i packningen. Solglasögon, ett par gå-i-stad-byxor, en bomullsskjorta och två par sport t-skjortor har det blivit. Skrapat mig i huvudet över utbudet av vandringsstrumpor. Vanliga känns ju mjuka sköna och väl isolerande. Men ack så varma. Spring-varianten känns väldigt tunna igen. Men köpte nu ett par tunna idag. Ska testgå dem lite och se hur de känns.

Men finns så mycket att fundera och grunna på. Samtidigt som Matt.6:27-31 verkligen har en poäng:

Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.

Bra någon har koll på vad som behövs, jag har det inte riktigt.

En sista stipendieansökan insänd. Man kan ju alltid hoppas, men tvivlar lite på att den här ska nappa heller. Nog för att det rent ekonomiskt skulle sitta bra med lite understöd.

Men samtidigt så överväger jag skarpt att lägga ner mina konstprojektplaner (länk) under resan. De känns bara jobbiga, krystade och fel. Fota kommer jag självklart att göra. Skriva också. Men kanske inte nått mer. Får se. Kanske slänger jag med en tavelkritask i packningen för säkerhets skull. Sen får jag se vad som händer. Vart vinden leder en. Vad som känns rätt och bra på stället i stunden.

örn

Örn

Annars fick jag veta det här idag av P: Sonja, the desert at night in December can be cold (not Scandinavian cold, mind you), under 10 degrees, perhaps 5. (you’re probably laughing at my definition of ”cold”). The days should be beautiful but if we get a cold snap then it too will be cold. I went away with my family to the desert for a few days in december a few years ago and the daytime temperature was about 5 or 6 and night time about minus 2, but that was a rare cold front. Usual daytime temperatures in December are probably around 15 -20 and night-time , as I said, under 10.

Kallare än jag tänkt i varje fall. Det här betyder nog NY sovsäck. Har velat fram och tillbaka i frågan. Men den verkar avgjord nu.

Pratade för en tid sedan med S. som övervägt komma med och vandra en bit med oss. Men hon upplevde att hon trots allt till slut inte kunde förmå sig själv att komma med till ett sådant land som Israel. Inte efter alla  krigsförbrytelseutredningar, alla nyhetsrapporteringar, alla konstiga skriverier. Att det skulle ha blivit för konfliktfylld för henne själv att veta vad hon skulle tro och tänka om alla olika saker. Att om hon skulle ha kommit med kanske hon inte mera kunnat blunda för att på nått vis ta ställning.  Hon upplevde att hon behövt läsa några hyllmetrar med litteratur för att förstå mera och på så vis få ett mera helt sammanhang att sätta in i olika åsikter och konflikter man möter. Och det fanns det inte tid till. Så hon avstår nu från att komma med. Nått jag har full förståelse och respekt för.

För dessa tankarna har också gått genom mitt huvud. Att vill jag verkligen genom att resa dit understöda ett land som det dyker upp så mycket konstiga rapporter om. Ett land som verkar så ilsket och taggigt. Ett land som man får bilden av att när rädsla, hat och diskriminering. Frågan är svår.

Men på samma gång så vill jag träffa människorna där, förstå mera, se att de är precis vanligt folk, trots sin turbulenta historia. På samma gång kan jag bara säga som Bileam ”Hur kan jag förbanna den som Gud ej förbannar? Hur kan jag fördöma den som HERREN ej fördömer?” (4Mos 23:8)

Eller kan man tänkta så?

Debatten i svenska medier går hård angående Donald Boströms artikel i Aftonbladent den 17.8, där han kopplar ihop en stor korruptionshärva i New Jersey i USA som avslöjades i juli: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, med rykten från tidigt 90-tal om att israeliska armen skulle ha dödat palestinska ungdomar för att sedan stjäla deras organ.

Och nu käbblar politiker i Israel och Sverige om vem som ska fördöma vad och vad pressfrihet egentligen är. Saken i sig verkar ha fått ett eget liv, glidit politikerna ur händerna och blåsts upp som en sprickfärdig ballong. Man kan bar vänta att ballongen ska släppas loss och i fred få fisa iväg och försvinna.

För Boströms artickel är att absurt hopkok. Aftonbladet har mest skadat sitt eget rykte som tagit in en sådan artikel i tidningen. Israels regering har demonstrerat sin splittring och osmidighet. Den svenska dylika sin ryggradslöhet. Och de ”fakta” som Boström så stort presenterar om organstölerna är inga nyheter alls utan finns redan publiserade i en åtta år gammal bok som man till och med hittar på biblioteket i Vasa. Och ett flertal av palestinierna som Boström påstår sig ha intervjuat på 90-talet säger nu att de aldrig pratat med någon svensk journalist. Och som någon konstaterade på ett diskussionsforum: hur skulle man i praktiken kunna ta organ för transplantation på ett fältsjukhus (sterilitet, transporter osv.) av någon som uttryckligen fått ett skott i buken?

Sedan lär det finnas soppor inom den rättsmedicinska institutionen i Abu Kabir på 90-talet och i början av 2000-talet där döda överlämnades till anhöriga utan vissa organ. Organ som olovandes försvunnit till medicinska studier eller bara slarvats bort (mera läsning här). Och om sådant skett är det ju inte så svårt att förstå att de anhöriga tolkat situationen på värsta sätt, och så har ryktet fått fart.

Praktexemplar på hur en fjäder, även en slibbig en, med god vilja kan få proportionen av en hel hönsfarm.

Om 40 dagar är vi på väg. Underbart! Även om saker känns lite struliga just nu. Mycket är fixat, men några osäkerhetsmoment finns.

  • Jag har en inflammation i bröstkorgslederna som gör att jag inte vågar träna som jag hade velat.
  • Jag borde få taget Hepatit A och B vaccin. Jag beställde det idag, men glömde fråga om det blir problem att spruta in det med inflammationen på gång också. Hoppas inte. Har inte riktigt så mycket tid att vänta. Nu skulle det bli en kombinationsvaccin i varje fall så endast 3 sprutor, inte 5. Lät lite enklare, trots att det nog kostar.
  • Min mamma mår inte bra. Men reder sig förhoppningsvis.
  • Jag hoppas på ett smärre ekonomiskt under. Räkningar från alla möjliga konstiga håll fortsätter att droppa in och kontot är inte alls överens med situationen.
  • Jag hoppas på att kunna hyra ut min lägenhet i andra hand under tiden jag är borta, likaså min ateljé. Men hittills ingen aspirant i sikte.

Nåja, jag har ju en flygbiljett.

Och man kan alltid muntra upp sig med att läsa om dessa vandrares eskapader (klicka på bilden):


Refererade åt Malin mina skriverier från igår. Hon formulerade det bättre, kortare och kraftigare än jag lyckades:

Jag vill försöka förstå hur människor jag möter på vandringen tänker, inte berätta åt dem vad de borde tänka.

Hanna har förestern fixat flygbiljetterna nu. Så ny flyger vi från Helsingfors måndagen den 28 september kl. 16.45 med CzechAir och är framme i Tel Aviv på tisdagsmorgonen kl.03.35. Spännande!

I går kom jag att diskutera mitt vandringsprojekt och den konstnärliga sidan av det. Önskemål framlades att jag i mitt konstprojekt skulle försöka skapa en bro mellan judar och palestinier. Att låta bildkonsten spela en medlande politisk roll mellan de båda folkgrupperna för att på något vis skapa en större förståelse från båda hållen eller åtminstone en länk mellan dem.

Men det är nog inte det jag strävar efter. Att jag skulle som utomstående komma till Israel och på det viset ta ett poltiskt ställningstagande och ens inbilla mig att jag kan förändra saker där, upplever jag som både naivt och ganska ointressant. För då sätter jag skygglappar på mig själv och ser inte verkligheten som den är. Jag vill se bredare än så.

Jag kommer genom mitt projekt inte att kunna undvika israel-palestina-konflikten. Men jag är mer intresserad av människors liv och tankar än av konflikten i sig. Och om man verkligen vill lösa en konflikt så är ju konflikten i sig enbart en symptom, orsaken till konflikten ligger just i människors tankar och handlingssätt, vilket i sin tur baserar sig på deras livserfarenheter, tankemönster och rädslor. Som jag ser det finns en större chans att påverka symptomen då man får en förståelse för dess rot.

Genom de media som når oss här i norden så skildras konflikten i Mellanöstern svart-vitt och ganska enkelspårigt. Jag vill i mitt projekt ta fram människorna som vare sig de vill eller inte hamnar att leva dagligen mitt i det hela. Jag vill ta fram mångfalden och vardagen för att visa på en mera allmänmänsklig sida av situationen.

Det här handlar inte om något stort och banbrytande politiskt projket, utan om saker jag ser som långt större än all politik och teori, vanliga människor och deras liv och tankar.

Tillbaka efter 60km vandring med ca 15kg packning i Salamajärvi Nationalpark. Myror, myrar och mygg i mängd. Vacker visst, men största behållningen är kanske ändå känslan av att ”DET GICK!!!”.

Jag kan gå 20km/dag med rejäl packning. Och inte bara en dag, utan flera dagar i sträck! Kroppen håller! Jo, visst har det varit lite styvt och stelt här och där på morgnarna och efter pauser då man suttit stilla en stund, men sedan då man börjat röra på sig så mjukar allt upp sig igen. Och idag känns kroppen igen alldeles ok. Skulle inte alls ha alltför stora problem med 20km till.

Men det var en superb erfarenhet. Nu vet jag att jag absolut vill ha med Crocs att sätta på på kvällen i lägret, att min sovsäck inte är tillräckligt varm, att en skjorta skulle vara superb att vandra i, att en svettindräkt collage faktiskt svalkar bättre än bar hud i värme, att mina vrister håller bättre än jag trott men mina fötter lätt sväller om skorna inte ventilerar tillräckligt bra, hur en bra ryggsäck borde sitta, osv.

Rekommenderar på det varmaste en likanade promenad åt alla dem som planerar att komma med mig till hösten.


Nästa sida »