Tankar


Refererade åt Malin mina skriverier från igår. Hon formulerade det bättre, kortare och kraftigare än jag lyckades:

Jag vill försöka förstå hur människor jag möter på vandringen tänker, inte berätta åt dem vad de borde tänka.

Hanna har förestern fixat flygbiljetterna nu. Så ny flyger vi från Helsingfors måndagen den 28 september kl. 16.45 med CzechAir och är framme i Tel Aviv på tisdagsmorgonen kl.03.35. Spännande!

Annonser

I går kom jag att diskutera mitt vandringsprojekt och den konstnärliga sidan av det. Önskemål framlades att jag i mitt konstprojekt skulle försöka skapa en bro mellan judar och palestinier. Att låta bildkonsten spela en medlande politisk roll mellan de båda folkgrupperna för att på något vis skapa en större förståelse från båda hållen eller åtminstone en länk mellan dem.

Men det är nog inte det jag strävar efter. Att jag skulle som utomstående komma till Israel och på det viset ta ett poltiskt ställningstagande och ens inbilla mig att jag kan förändra saker där, upplever jag som både naivt och ganska ointressant. För då sätter jag skygglappar på mig själv och ser inte verkligheten som den är. Jag vill se bredare än så.

Jag kommer genom mitt projekt inte att kunna undvika israel-palestina-konflikten. Men jag är mer intresserad av människors liv och tankar än av konflikten i sig. Och om man verkligen vill lösa en konflikt så är ju konflikten i sig enbart en symptom, orsaken till konflikten ligger just i människors tankar och handlingssätt, vilket i sin tur baserar sig på deras livserfarenheter, tankemönster och rädslor. Som jag ser det finns en större chans att påverka symptomen då man får en förståelse för dess rot.

Genom de media som når oss här i norden så skildras konflikten i Mellanöstern svart-vitt och ganska enkelspårigt. Jag vill i mitt projekt ta fram människorna som vare sig de vill eller inte hamnar att leva dagligen mitt i det hela. Jag vill ta fram mångfalden och vardagen för att visa på en mera allmänmänsklig sida av situationen.

Det här handlar inte om något stort och banbrytande politiskt projket, utan om saker jag ser som långt större än all politik och teori, vanliga människor och deras liv och tankar.

Tillbaka efter 60km vandring med ca 15kg packning i Salamajärvi Nationalpark. Myror, myrar och mygg i mängd. Vacker visst, men största behållningen är kanske ändå känslan av att ”DET GICK!!!”.

Jag kan gå 20km/dag med rejäl packning. Och inte bara en dag, utan flera dagar i sträck! Kroppen håller! Jo, visst har det varit lite styvt och stelt här och där på morgnarna och efter pauser då man suttit stilla en stund, men sedan då man börjat röra på sig så mjukar allt upp sig igen. Och idag känns kroppen igen alldeles ok. Skulle inte alls ha alltför stora problem med 20km till.

Men det var en superb erfarenhet. Nu vet jag att jag absolut vill ha med Crocs att sätta på på kvällen i lägret, att min sovsäck inte är tillräckligt varm, att en skjorta skulle vara superb att vandra i, att en svettindräkt collage faktiskt svalkar bättre än bar hud i värme, att mina vrister håller bättre än jag trott men mina fötter lätt sväller om skorna inte ventilerar tillräckligt bra, hur en bra ryggsäck borde sitta, osv.

Rekommenderar på det varmaste en likanade promenad åt alla dem som planerar att komma med mig till hösten.


Har en vag känsla i maggropen, och man ska ta vara på sådana har jag lärt mig, att nått i mitt synsätt på det här projektet är vint, snett, rent av fel.

Kanske har mina ursprungliga syften och målsättningar drunknat i allt för mycket litteratur som vill påverka och på hyvla mig sina åsikter.

Kanske har jag stirrat mig blind på praktiska och världsliga ting så som utrustning och ekonomi.

Om inte HERREN bygger huset är arbetarnas möda förgäves. Om inte HERREN bevarar staden vakar väktaren förgäves.” Ps. 127:1

Att inte rusa och försöka för mycket. Att behålla fokus. Lugnet. Tilliten.

Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila för att äta det bröd ni slitit för. Detta ger han åt sina vänner medan de sover.” Ps. 127:2

Vad är då det viktiga och väsentliga?

Varför kommer man på en sådan här idé? Det är en bra fråga egentligen. Funderat en del på de själv. Vad är egentligen den grundläggande drivkraften? Inte bara den ”fina konstnärliga”, den mera ”intellektuella”, den motivering man skriver i stipendieansökningarna. Är det en form av medelålderskris, motsvarande motorcykelinköp hos en del? Singellivskris? En djupallvarlig inre andlig kallelse? Allmänt behov att utmana ödet och livet?

Kanske allt och inget på en gång.

Det är en längtan som föddes hos mig på en resa för mer än tre år sedan. Känslan av att jag besökte jordens medelpunkt och till detta centrum finns en svårförklarlig dragningskraft som fångat mig.

En barnslig dröm som funnits så länge jag kan minnas om att likt Paradis-Oskar i ta det man behöver i ett knyte på ryggen och sedan bara gå iväg dit fötterna bär och se vad som finns bakom nästa krök.

Känslan av att man blir inte yngre och redan bråkande leder inte blir roligare. Att nu är tiden att förverkliga det man drömmer om för annars förlorar jag kanske möjligheten.

Att nu är jag fri och obunden, inga barn, ingen man, inget hus, inget överstrukturerat jobb. Att nu finns möjligheten.

Tanken att människan behöver utmaningar för att inte stelna. Att jag inte har möjligheten till utmaningen att uppfostra barn eller bygga hus eller andra mera traditionella saker. Men gå, det kan jag.

Nyfikenhet.

Ett obotligt behov av att alltid fråga ”varför” och vilja förstå. Och landet Israel erbjöd så mycket jag inte förstod.

Ett behov att alltid vara värst 😉

Egna bilder från 2006.

Lätt dåsig mitt i en helg präglad av bilkörning, trevligt folk och musskit ska jag försöka fortsätt resumera min boklista. Läsande har kanske lite avtagit de senaste veckorna och fokuset har kanske lite förflyttat sig från den ”mentala” träningen till den fysiska. Mitt mål (som jag i smyg snodde av en vän) var under april månad att röra på mig 1000minuter. Jag klarade det nästan. Fattades bar en typ 40minuter vid månadsskiftet, och lite  kunde jag ha knappat in på det ännu, om jag inte varit så trött och däst efter all den goda maten på Valborgsmässoafton. Men nu ny månad och nya målsättningar.Men nu för att återgå till min boklista.

I februari läste jag Göran Rosenberg Det förlorade landet. Rosenberg är svenskfödd jude med föräldrar som båda genomlevt koncentrationslägervistelser före de efter andra världskriget kom till Sverige. Efter faderns död på 60-talet flyttar han och modern till Israel och han går helhjärtat med i den israeliska vänsterrörelsens ungdomsorganisation och upplever det på många vis som om han kommit till någon form av himmelrike. Men han bor inte länge där utan kommer tillbaka till Sverige. Då han ett antal år senare reser tillbaka till Israel upptäcker han att hans himmelrike var en illusion och han får se att verkligheten inte är så enkel som den ideologiskt präglade bild han tagit till sig under sina tidiga tonår. Hans analys av de största politiska blocken i Israel och de historiskt bakomliggande tankegångarna är intressanta, om än de precis som allt annat man läser om detta land är mycket färgat av författarens personliga ståndpunkter. Hur sionismen till en del åtminstone föddes ur nationalismen på 1800-talet och hur man såg en judisk stat som den slutliga lösningen på ”judeproblemet”. Då man ansåg att ett folk utan stat var onormalt, vilket inte bara rubbade folket självt utan även satte värdländernas samhällsordning i obalans. Fick judarna bara ett land skulle antisemitismen försvinna och judarna själva tillfriskna och normaliseras som folk.(s.89) Men sedan tar han också upp den konfrontation som idag kanske är mera aktuell. ”Ska judiskt liv vara ett mål i sig eller ett medel för något annat? Ska judarna se sig som kollektiva bärare av ett historiskt ansvar, eller som individuella bärare av en moralisk idé? Är judendomen en partikulär mission eller en universell föreställning och gott och ont?” (s.469) Är Israel bara en stat bland andra stater eller har landet och platsen en särställning som världens centrum i en konkret andlig verklighet? Jag tror det är kärnfrågan i mycket som handlar om denna plats.


Efter Rosenberg fortsatte jag med Toivosi tänään, Israel -Ajankohtaisia artikkeleita Luvatusta maasta, redaktör Pia Tiusanen, det var som om man pratade om en helt annan del av världen. Måste medge att jag inte läst hela boken. Det inte för att den skulle ha varit dålig, utan mera för att min finska är så pass svag att det blir så jobbigt att läsa. Men det som fascinerar mig är nog att om man knaprar in Israel på det lokala bibliotekets sökmotor så får man upp 165 titlar, 25 svenska och 104 finska. Jag har inte gått igenom alla så noggrann men det intryck man helt klart får är att de svenskspråkiga är över lag mycket mera pro-palestinska och de finskspråkiga har en mycket starkare pro-israel betoning. Ett fenomen som verkar gå igenom på många områden, men jag har fortfarande inte hittat ett klart svar på varför. Men från mitten av mars då jag just läste Toivosi tänään, Israel så har jag gjort en anteckning i min anteckningsbok: ” Läser vidare bok efter bok, åsikt efter åsikt och inte vet jag vad som är rätt och vad som är fel. Det finns så många vinklingar och verkligheten kan upplevas på så många vis. Men så ser jag bilderna. Ljuset. Känner det i kroppen. Och jag vet att jag vill dit. Dess dragningskraft har fångat mig.”

Ulf Ekmans bok Älskade, hatade Israel är en till bok lite på samma linje som den tidigare. Jag läste den för jag ville förstå mera hur bland annat Livets Ord motiverar sin Operation Jabotinsky (klicka på länk), dvs. att man mycket aktivt arbetar på att söka upp och föra speciellt ryska judar till Israel. Jag vet att organisationer i Finland också mycket aktivt jobbar med samma sak. Jag skulle vilja bland annat veta hur man ser på att många av dessa nya invandrare blir bosättare på ofta ifrågasatta nya bosättningar på tidigare palestinskt område. Jag säger inte att man handlar fel. Jag har själv mött en grupp av dessa ryska judar med hela familjer och allt vad de ägde på ett flygfält par år sedan, och de var en mycket gripande syn. Men jag vill ändå höra hur man ser på det ur en annan synvinkel än en rent biblisk sådan, vilken är motiveringen man oftast får. Men det jag ofta upplever i Mellanöstern konflikten är att alla parter bara tar fasta på en synvinkel och på nått vis inte vill se de olika sidorna av saken. Så var det också lite med Ekmans bok. Den gav mest en lätt råddig och idyllisk bild av Israel, men några svar på mina frågor fanns inte där.

Blev en lång text om få böcker. Och min lista är ännu inte klar. Men jag får fortsätta att beta av den en annan dag. Har senaste tiden bara blivit så trött på att läsa om Mellanösternkonflikten och Israel, det är så många som skäller och så få som kan ge någon verklig fakta som känns tillförlitlig. Ibland blir jag bara osäker och trött av någon form av påtvingad misstänksamhet. Och jag kan bara instämma med Di Leva

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Har lyckats missa nästan hela säsongen av kulturprogrammet Kobra på Sveriges Televisions. Men såg att de i helgen sänt ett avsnitt om kulturlivet i Tel Aviv. Som tur är finns det att ses även på nätet. Ett verkligt bra program! Inte bara för den kulturintresserade.

Genom att ha kulturen och människorna som jobbar inom området i fokus, lyckas man på ett mycket bättre sätt skildra verkligheten och konflikten i Israel än många politiska analyser. De lyckas med balansgången mellan alla olika politiska åsikter, mellan att total nonchalera eller bara skälla. Programmet skildra på många sätt den press som även ”vanligt” folk lever under trots att konflikten inte är direkt synlig i deras vardagliga liv. Det är helt klart en av de saker jag vill undersöka med min vandring.

Här är länken till programmet. Det borde vara tillgängligt att ses fram till 19juni på svt.se.

« Föregående sidaNästa sida »