Försökte från början skriva in i bloggdelen om den litteratur jag läst i samband med detta projekt. Men sedan har jag aldrig riktigt hunnit så långt på listan att jag skulle ha kommit fram till dags dato. Så nu gör jag här en separat sida för litteraturen. Till först kommer jag att sätta in texterna som funnits som blogginlägg sedan tidigare och sedan vart efter hand jag läser vidare försöka fylla på med mera titlar.

från 18 april 09

Jag har tidigare läst Leon Urias Exodus och Mitlapasset och största delen av Brock Thoene’ s serie om händelserna kring Israel under 1947 -48 The zion Chronicles.  Urias är en god författare och helt läsvärd, Thoene är betydligt mera lättsmält. Går att läsa men är nog inga litterära höjdare. Blir enformiga i längden också. Men dessa böcker var ett ganska enkelt vis att få en bild av historien. Men som jag insåg snart så var det en ganska enkelspårig bild. Verkligheten var antagligen mycket mera mångfasetterad. Speciellt störde jag mig i längden på den bild som gavs av araberna. Den var mycket schematisk och ensidig.

För att vidga min egen kunskap om arabiska folken så fortsatte jag med Albert Hourani: De arabiska folkens historia. Informativ, men så politiskt korrekt att man blir uttråkad.Men ger ändå en mera allmän bild av de olika arabiska folken.

Raphael Patai‘s bok Araben är det motsatta då gäller korrekthet. Informativ också den, men skriven av en äldre professor tidigt 70tal som nog är väl insatt, men boken skulle nog inte räknas som rumsren om den kom ut idag.

Göran Gunner (red.): I skuggan av ockupationen -palestinsk kamp för nationella rättigheter, Atlas 2004. Att boken utgivits med understöd av både Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet och hade ett förord av svenske ärkebiskopen K G Hammar gav ju ett tillförlitligt intryck. Och vissa delar var ju också helt ok. Texterna skrivna författare både från Palestina, Israel, Sverige, Norge och England är dock ganska ojämna och förfaller ibland till en form av hatiskt skrällande jag hittat i allt för många böcker i ämnet vid det här laget. Det vettigaste ur den boken är det som den arabisk-lutherska pastorn Mitri Reheb från Betlehem skriver ”Folk som inte kan tänka sig att älska sin fiende kommer snart att börja hata sig själva och folk som inte är modiga nog att övervinna gränser kommer snart att finns sig själva fångar i sina egenkonstruerade getton”.

Donald Boström (red.): Inshallah -Konflikten mellan Israel och Palestina, Ordfront 2001. Läs en bok eller artikel i ämnet utgiven av Ordfront, och du har läst dem alla. Känns så i varje fall. Jag förstår att palestiniernas situation inte är lätt, jag förstår att det finns problem och orättvisor. Grova sådana ibland. Men denna ordström på svenska förbättrar ju inte den vanlige palestinierns liv och vardag på något vis. Det enda resultatet det får är att man svärtar mer Israels rykte som land. Går man in på deras hemsida hittar men t.ex en lång artikel med rubriken : Israels regim styr svenska medier . Men snälla, är det här seriöst? Suck, man blir bara trött.

Chaim Potok: Wanderings -History of the Jews, FawcettBooks 1980, den har jag haft i min bokhylla och läst lite sporadiskt ur i ungefär 10år. Nu har jag läst den från pärm till pärm också. . Han är amerikansk jude och skriver ur det perspektivet, undviker allt om dagens Israel och koncentrerar sig istället på allt mellan Abrahams till Theodor Herzl. Läsvärd, även om nog Potok skäller lite också, då mest på kristenheten genom tiderna som han kallar en ”an in despicable sect”. Men han håller sig oftast och är mycket informativ och en god författare.

Golda Meir: Mitt liv, Nordstedts 1976, grävde de fram ur bibliotekets källare åt mig också. Sympatisk tant, åtminstone i hennes egen bok. En intressant biografi om ett otroligt människoöde. Sedan verkar åsikterna gå mycket isär om hennes politik.

Jan Hjärpe: Araber och arabism, Rabén Prisma 1994, var nog ingen sensation som bok, kommer inte ens ihåg så mycket av den.

Robert Fisk: Det stora kriget för mänskligheten -Kampen om Mellanöstern, Nordstedts 2007. Engelsk krigskorrespondent med bas i Libanon sedan 70-talet. Ärrad. Boken går på 1176sidor på bibeltunt papper med miniatyr text. Den skildrar Fisks möten med Usama bin Laden och den ena krigsoperationen efter den andra. Västmakternas fula spel och diktatatorernas pinande av sina folk. Boken innehåller bland de grymmaste tortyrskildringarna jag någonsin träffat på men är ändå mycket läsvärd. Men man märker också Fisks allt större bitterhet över makterna spel med människoliv, och sedan då han kommer till Israel får han totalt frispel. Han är en god författare och skildrare av Mellanösternproblematiken, men det finns tillfällen då han totalt tappar distansen och i mina ögon professionaliteten. Vilket på något vis inte verkar vara allt för ovanligt det kommer till Israel-Palestina frågan. Vad är det med detta land som skapar denna känslostorm?

från 2 maj 09

I februari läste jag Göran Rosenberg Det förlorade landet. Rosenberg är svenskfödd jude med föräldrar som båda genomlevt koncentrationslägervistelser före de efter andra världskriget kom till Sverige. Efter faderns död på 60-talet flyttar han och modern till Israel och han går helhjärtat med i den israeliska vänsterrörelsens ungdomsorganisation och upplever det på många vis som om han kommit till någon form av himmelrike. Men han bor inte länge där utan kommer tillbaka till Sverige. Då han ett antal år senare reser tillbaka till Israel upptäcker han att hans himmelrike var en illusion och han får se att verkligheten inte är så enkel som den ideologiskt präglade bild han tagit till sig under sina tidiga tonår. Hans analys av de största politiska blocken i Israel och de historiskt bakomliggande tankegångarna är intressanta, om än de precis som allt annat man läser om detta land är mycket färgat av författarens personliga ståndpunkter. Hur sionismen till en del åtminstone föddes ur nationalismen på 1800-talet och hur man såg en judisk stat som den slutliga lösningen på ”judeproblemet”. Då man ansåg att ett folk utan stat var onormalt, vilket inte bara rubbade folket självt utan även satte värdländernas samhällsordning i obalans. Fick judarna bara ett land skulle antisemitismen försvinna och judarna själva tillfriskna och normaliseras som folk.(s.89) Men sedan tar han också upp den konfrontation som idag kanske är mera aktuell. ”Ska judiskt liv vara ett mål i sig eller ett medel för något annat? Ska judarna se sig som kollektiva bärare av ett historiskt ansvar, eller som individuella bärare av en moralisk idé? Är judendomen en partikulär mission eller en universell föreställning och gott och ont?” (s.469) Är Israel bara en stat bland andra stater eller har landet och platsen en särställning som världens centrum i en konkret andlig verklighet? Jag tror det är kärnfrågan i mycket som handlar om denna plats.


Efter Rosenberg fortsatte jag med Toivosi tänään, Israel -Ajankohtaisia artikkeleita Luvatusta maasta, redaktör Pia Tiusanen, det var som om man pratade om en helt annan del av världen. Måste medge att jag inte läst hela boken. Det inte för att den skulle ha varit dålig, utan mera för att min finska är så pass svag att det blir så jobbigt att läsa. Men det som fascinerar mig är nog att om man knaprar in Israel på det lokala bibliotekets sökmotor så får man upp 165 titlar, 25 svenska och 104 finska. Jag har inte gått igenom alla så noggrann men det intryck man helt klart får är att de svenskspråkiga är över lag mycket mera pro-palestinska och de finskspråkiga har en mycket starkare pro-israel betoning. Ett fenomen som verkar gå igenom på många områden, men jag har fortfarande inte hittat ett klart svar på varför. Men från mitten av mars då jag just läste Toivosi tänään, Israel så har jag gjort en anteckning i min anteckningsbok: ” Läser vidare bok efter bok, åsikt efter åsikt och inte vet jag vad som är rätt och vad som är fel. Det finns så många vinklingar och verkligheten kan upplevas på så många vis. Men så ser jag bilderna. Ljuset. Känner det i kroppen. Och jag vet att jag vill dit. Dess dragningskraft har fångat mig.”

Ulf Ekmans bok Älskade, hatade Israel är en till bok lite på samma linje som den tidigare. Jag läste den för jag ville förstå mera hur bland annat Livets Ord motiverar sin Operation Jabotinsky (klicka på länk), dvs. att man mycket aktivt arbetar på att söka upp och föra speciellt ryska judar till Israel. Jag vet att organisationer i Finland också mycket aktivt jobbar med samma sak. Jag skulle vilja bland annat veta hur man ser på att många av dessa nya invandrare blir bosättare på ofta ifrågasatta nya bosättningar på tidigare palestinskt område. Jag säger inte att man handlar fel. Jag har själv mött en grupp av dessa ryska judar med hela familjer och allt vad de ägde på ett flygfält par år sedan, och de var en mycket gripande syn. Men jag vill ändå höra hur man ser på det ur en annan synvinkel än en rent biblisk sådan, vilken är motiveringen man oftast får. Men det jag ofta upplever i Mellanöstern konflikten är att alla parter bara tar fasta på en synvinkel och på nått vis inte vill se de olika sidorna av saken. Så var det också lite med Ekmans bok. Den gav mest en lätt råddig och idyllisk bild av Israel, men några svar på mina frågor fanns inte där.

Har senaste tiden bara blivit så trött på att läsa om Mellanösternkonflikten och Israel, det är så många som skäller och så få som kan ge någon verklig fakta som känns tillförlitlig. Ibland blir jag bara osäker och trött av någon form av påtvingad misstänksamhet. Och jag kan bara instämma med Di Leva

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

från 22 maj 09

Det blev mental träning igen istället för fysisk igår.  Låg på soffan med feber och läste om israelisk partipolitik. Det splittrade Israel? -politiska och sociala skiljelinjer av Isabell Schierenbeck. Pratade i telefon med någon som frågade om jag fått febern före jag började läsa eller efter. Befogad fråga, nästan. Antar att febern var en förutsättning för att jag skulle komma igenom boken. Inte för att boken är dålig, inte alls. Men ämnet är desto mera förvirrade.

Jag vet inte mycket om finsk partipolitik, men den förefaller i varje fall vara en barnlek i jämförelse. Enligt mina beräkningar var genomsnittlig livslängden för en regering i Israel mellan 1948-2006 2år och antalet partier som i val fått mandat i Knesset (riksdag, typ) under samma tid ca.46 (om jag räknat och förstått rätt, inte så enkelt). Att i detta landet bakfram är det medel- och överklassen som traditionellt röstar på vänstern och arbetarklassen på högern och därtill måste man ha en speciell vallag som förbjuder byte av välsignelser mot röster.

Fysik träning känns nästan enkelt i jämförelse med att försöka förstå sig på det här. Alla dessa namn bara. Men väldigt intressant ändå. Berättar och förklarar så mycket indirekt.

Övriga böcker jag läst fram till nu som inte nämnts tidigare:

Raja Sehadeh: Palestinian Walks -Notes on a vanishing landscape. Profile Books Ltd, 2008. Läsvärd bok. Bra skriven. Han uttrycker problematiken för det palestinska folket på Västbanken ur sin egen synvinkel klart och tydligt, men utan att skälla och bli osaklig. Något som verkar vara sällsynt bland böckerna i ämnet. Kanske lyckas han med saken för att han framställer problemen ur en vardaglig och mera allmänmänsklig synvinkel.

Tom Tiainen: På god väg -en pilgrimsvandring genom Frankrike och Spanien. Fontana Media 2007. Trevlig bok. Rena rama avslappningen i jämförelse med många andra i denna lista.

Sven Reichmann: Judarna -Det nya förbundets folk, UTtryck förlag, 1995.

Susan Nathan: Ett annat Israel -min resa över den judisk-arabiska gränsen. Ordfront förlag 2005.

Facts About Israel -Israel Information Center 1995

Skriver i mina anteckningar 10 april 09: ”läser Reichman, Nathan och Facts About Israel i princip samtidigt. Förvirrande. Alla fokuserar bara på sin egen sanning. Reichmann anser att hela världen ska böja sig för det judiska folket så som Guds utvalda folk. Att Israel är Guds rikes nation, världens frälsning. Nathan förliknar Israel med Syd-Afrika och dess tidigare apartheidpolitik. Facts About Israel är rena reklamskriften full av lyckliga leende människor. Jobbigt förvirrande. Skulle vara smidigt och enkelt att ansluta sig till en åsiktsriktning och bara blunda för allt annat. Långfredagen till ära säger jag som Pontius Pilatus ‘Vad är sanning?’ ”

Sven Reichmann: Världens medelpunkt -Det moderna Israels historia, XP Media, 2006. Reichmann tillhör klart den grupperingen där man framhåller hur Israel svartmålas och behandlas ojämnlikt i förhållande til andra stater. Varje gång återkommer man i denna argumentering till FN och hur besviken man är på att FN inte uppfyller förväntningarna på att vara världens samvete, den absoluta rättvisan. Listan på hur FN behandlat Mellanöstern konflikten annorlunda än andra konflikter i världen kan göras lång. Allt mellan de palestinska flyktingarnas eget flyktingorgan UNRWA som följer helt andra regler än UNHCR, det organ som har hand om alla andra flyktingar i världen, till soppan på DurbanII-konferensen tidigare i år. Reichmann går i Världens medelpunkt hårt åt både FN och Arafat. Och speciellt då det gäller Arafat balanserar han hårfint på gränsen till omotiverat skäll. Jag får känslan av att jag själv borde läsa någon av de biografier som finns om den mannen, som motvikt, typ.

Yasmina Khadra: Efter attentatet. Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm, 2006. Det här är en roman, inte ett teoretiskt framförande av en åsikt, utan en berättelse om livet och hur livet kan te sig. Visst framför också en roman en åsikt och en synpunkt, men den kan sällan bli lika kantig och hård som en politisk teoretisk utläggning. För livet och en återgivning av det kan aldrig bli lika rent svart-vit som teorin. Hur man än gör det smyger sig alltid fler gråtoner med. Detta är berättelsen som den framgångsrika kirurgen Amine, en palestinier med israeliskt medborgarskap som får sitt liv slaget i spillror då hans vackra och begåvade fru plötsligt som självmordsbombare och spränger sig själv i luften på en fullsatt restaurang i centrala Tel Aviv. Den beskriver den utsatta situation som även israel-palestinierna lever i och gör ett försök att belysa frågan hur en människa kan bli självmordsbombare. En bra bok.

André Swanström: From failed mission to apocalyptic admiration -Perspectives on finnish christian zionism, Åbo Akademis tryckeri, Meddelande 40, 2007. Vid ett flertal situationer har jag förvånats över de olika synsätt på Israel som jag hittat inom kristna sammanhang svenskt håll och på finsk håll. Visst finns hela bredden av åsikter inom både länderna/språkgrupperna. Men ändå förefaller man på svenskt håll att vara mera pro palestinsk och på finskt håll mera zionistik. Swanström försöker här hitta den historiska bakgrunden till den finska zionismen. Många intressanta fakta kommer fram, även om jag inte känner att jag helt fått svar på frågan ännu.

Jag ger upp. Orkar inte med mera teori. Så jag byter helt bokhylla på biblioteket från kategori från 99 till 84 -romanerna.

Etgar Keret: Åtta procent av ingenting, Bastion, Stockholm, 2008. Suverän bok av en som beskrivs som Israel stora nya författarhopp. Bland det bästa jag någonsin läst. Bara ljuvlig. Det är noveller. Surrealitiska, magiska, fängslande. Jag vet inte vad jag ska säga. Men snälla LÄS DEN! Ett litet smakprov finns här, fast det är inte den bästa novellen i samlingen enligt mig. Min favorit är nog Fettot.

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker,Wahlström&Wistrand, 2002. Hur kunde jag glömma Amos Oz? Hade faktiskt glömt att också han fanns, då jag sökte israeliska författare. Nu har jag läst en bok. Men det blir nog fler. Visst har också han sina ställningstaganden och sitt synsätt på vad som är rätt och vad som är fel. Men han skriver inte som någon som bara sett landet, konflikten och historien från utsidan. Utan han har varit med själv.

I hans självbiografiska roman En berättelse om kärlek och mörker berättar han om hur det var att växa upp i Jerusalems fattiga kvarter under 40-talet bland utvandrade judar från Öst-Europa med många olika traumatiska minnen i bakfickan. Hur de trängde ihop sig 20-25 personer i familjens minimala källarlägenhet under månaderna kring ockupationen av Jerusalem vintern och våren 1948.Och om den stora klyftan mellan de gamla akademikerna i staden och de till synes heroiska pionjärerna på kibbutzerna. Men han berättar också om hur de finska missionärerna Aili Havers och Rauha Moisio vandrade om kring på Jerusalems gator under ockupationen och talande en högstämd biblisk hebreiska delade ut små förnödenheter. Det var en roligt återseende av tanterna då jag redan läst kort om deras arbete i Swanström’s bok, som jag skrivit om tidigare.

Oz kan nog rekommenderas, mest av allt för att han har varit med på riktigt.

Långt senare : 20 september 2012.

Nu har jag läst en av de bästa böckerna om Jerusalem som jag hittills fått i mina händer. Och även om den i huvudsak handlar om Jerusalem så tar det upp mycket av vardagen i landet i övrigt. Mats Getzelius, Mikael Hasan, Eva Odrischinsky, Lotta Schullerqvist: Jerusalem -en bok som hjälper dig att gå vilse, Söderströms, 2011. En antologi av nordbor som endera är fast bosatta i Jerusalem sedan antal år eller som regelbundet rest till Jerusalem. Rekommenderar den varmt till alla intresserade av ämnet eller planerar att själv resa och uppleva denna magiska stad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s