RAPPORT FRÅN PRAGUE QUADRENNIAL, TJECKIEN,

JUNI 2011

Vi går och går och tittar och tittar, fascineras och inspireras. Redan efter halva första hallen är intrycken så många att en kaffepaus är akut behövlig. Vi avverkar en hall till före lunch och lite frisk luft. Två hallar senare ligger vi halvt utslagna på golvet, eller husets tak, vid ”Flybaren”, med huvuden till bredden fyllda av bilder och nya idéer. Och vi har ännu en hall kvar av mässans första utställningsdel.

Jag är på Prague Quadrennial. Den främsta mässan i världen för scenografi, teaterdekor, teaterkostym, ljus- och ljuddesign och teaterarkitektur. Sammantaget 15 000 m2 utställningar, med utställare från 62 olika länder, över 500 föreställningar, workshopar, föreläsningar, presentationer, diskussioner och andra evenemang.

Man säger ju att man går och ”ser” på en teaterföreställning och ändå förblir den visuella delen av föreställningen ofta lite i skymundan. Att fastna i stereotypa idéer om hur den visuella delen ska se ut är lätt. I den internationella tävlingsdelen av mässan har kuratorer från varje land valt ut vilka sceniska lösningar de vill presentera från sitt land. Men för att kunna framställa en scenisk lösning som använts på en scen i en liten utställningsmonter krävs ytterligare arbete. Och utställningen kommer inte bara att handla om de enskilda ursprungliga scenografiska lösningarna utan också om utställningsmontrarnas utformning. En scenografi för scenografier. Och scenografiska lösningar finns av de mest skiftande slag. Den ungerska montern, som är utformad som ett rum, får alla sätta på sig plastpåsar på fötterna för där finns ett par centimeter vatten på golvet i vilket videoprojektioner speglar sig. Den danska montern presenterar barnteaterns verksamhetsförutsättningar genom att vara ett landskap helt byggt av papplådor och andra gratismaterial. De vill berätta hur de jobbar med mycket begränsade medel då det gäller ekonomi och utrymme, men ändå kan göra högklassig konst. Både Ryssland och Serbien fokuserar på fascinerande optiska illusioner men genom att använda mycket olika tekniska medel. Vi stannar länge och grubblar hur illusionen kan fungera så som de gör. Finland är välrepresenterat inom de flesta sektionerna. I den nationella tävlingsutställningen är Finlands bidrag kurerat av Reija Hirvikoski. Då vi hittar dit är midsommarfirandet i samarbete med Finlands ambassad i Prag i full gång med bål, laxtilltugg, lakrits och presentationer av olika konstnärer.  I student sektionen representeras Finland av studerande vid Aalto Universitet och vid den mera performance inriktade delen av PQ visas Hans Roströms verk Mikado.

Prague Quadrennial vill också utforska de kring teatern närstående konstnärliga områdena och skapa en dialog med dem. Så i centrum av Prag, på Nationalteaterns innergård har den israeliska arkitekten Oren Sagiv låtit bygga 30 stora vita lådor i ett labyrint liknande system, ett eget landskap. Lika många konstnärer från hela världen har sedan tilldelats varsin låda. Lådorna är onumrerade och anonyma. Vi går från låda till låda. Från en värld till en annan. I en ligger två människor på golvet och reciterar en pjäs av Garcia Lorca. Växelvis på engelska och spanska. Den första spontana reaktionen är att svänga i dörren. Jag stör ju om jag går in. Även rummet känns oändligt privat och jag trycker mig mot väggen. De två aktörerna pratar tyst, man skulle behöva gå närmare får att egentligen hör nått. Det är svårt. En oformlig kläghög får plötsligt liv i en av boxarna, den rör sig framåt som en amöba. Djupt försjunken i sin egen värld. Till en del av boxarna ringlar sig en lång kö. Bara en person åt gången får gå in där. Intrycken är så många så jag orkar inte riktigt vänta. Vandrar i stället vidare och får pröva en burkadräkt. Den är förvånansvärt bekväm. Intressant att på så vis få se en liten glimt av världen genom ansiktsduken som hör därtill. I rummet bredvid täcks golvet av ett stort monopolspel vid namn Europoly. Du börjar som invandrare till EU och målet är att du ska vinna medborgarskap. Det är svårt. Tar länge. Nästan omöjligt.

På 1960-talet rönte tjeckoslovakiska scenografer stor framgång internationellt och som ett resultat av det hölls den första Prague Quadrennial år 1967. Då med 25 deltagande länder. Fram till 1990-talet var Quadrennialen främst för professionella inom området men har sedan dess strävat till att nå en bredare publik. I dag är Prague Quadrennial unikt i sitt sammanhang genom att vara den enda större festivalen som fokuserar på den visuella sidan av teatern och perfomancekonst. Festivalen, eller mässan, kan ses som en bred utforskning av gränslandet mellan den dramatiska konsten och den samtida visuella konsten, utan att för den delen tappa rötterna som finns djupt i teaterns värld.

En annan grogrund för festivalen är den rika teatertradition som finns i Tjeckien och den syn man traditionellt har på teater här. Genom den levande dockteatertradition som regionen har finns ett naturligt sätt att leka med olika materiella lösningar och poängtera den visuella sidan av den dramatiska konsten. Det gör att man ser scenografin som en viktig del av föreställningen och man värdesätter det hantverk som finns bakom de många delarna av en scenuppsättning. Något som också syns i många utställares presentationer.

Två dagar här är alldeles för kort tid för att kunna ta in mera än bara en bråkdel av utbudet här på Prague Quadrennial 2011. Men det vi har sett har fångat inte bara mig som scenograf utan också mitt ressällskap som inte annars arbetar inom området. Utställningarna har gett en vidgad bild av vad teater är och kan vara. De har visat på nya kreativa lösningar inte bara på sceniska problem utan också gett nya synvinklar på andra alldagliga problem och situationer. Teatern, liksom livet blir så fattigt om man bara har en standard lösning. Att våga tänka i nya banor är så oändligt viktigt och berikande.

Det finska bidraget från Aalto Universitetet i utställningen för studerande från olika skolor.

Det norska bidraget i den internationella tävlingsdelen. En vacker och imponerande mekanisk teater gjord av Verdensteatret.

Många utställare poängterade den hantverksmässiga delen av teatern däribland detta bidrag som fanns med i den mera performance inriktade utställningen.

RAPPORTER FRÅN ISRAEL NATIONAL TRAIL 2009

Svensk-israeliska Sara ombads en gång berätta om Israel för en svensk skolklass, men det fick inte handla om religion eller om politik. En svår uppgift. Allt här är religion och/eller politik. Jag tror att hon till slut berättade om frukter från Israel.

Religionen är ständigt närvarande. Den senaste veckan har vi från och till vandrat tillsammans med tre män i 20 års åldern. De är sekulära judar, men varje fredagskväll, även mitt ute i öknen, utför de ändå en liten ritual där de tackar Gud för brödet, vinet och sabbaten, vilodagen. Då de berättar om att de till lunch stekt korv med ost på är det nog lite hysch hysch och smått fnissigt. För enligt de judiska kosherlagarna får man inte koka en killing i dess moders mjölk, vilket betyder att kött och mjölk inte får blandas. Det gör också att det inte går att äta shwarma (populär snabbmat med kött) vid en glassbar, fast det nog går bra att på samma plats äta falafel (vegetarisk snabbmat).

Alla regler kring vilodagen, sabbaten, ställer ibland också till med problem. Många svarar inte i telefon efter att mörkret lagt sig på fredag kväll och ett dygn framåt, eller tar emot pengar, eller kör bil, medan andra nog gör det. Att veta vem som följer vilka regler och till vilken grad är ofta svårt.

Vi är nu i Tzofar i östra delen av Negevöknen. Här bor vi hos en familj religiösa judar, Eliahu och Gilya heter föräldrarna. De har ett litet beduintält på gården för vandrare. De har välkomnat oss på ett underbart vis och vi har i flera omgångar blivit bjudna på te och soppa i tältet. Jag bar in brickan med kärlen till köket och mötte där vår värd Eliahu. Han bad mig sätta ner brickan på bordet, men hälsade inte med att ta i hand. Jag vet inte, men kanske det skulle vara fel för honom att ta en främmande kvinna i hand. Men ljuvligt gästfria är de, för man vet ju aldrig, vi är kanske änglar, budbärare från Gud.

Gilya

Gilyas bild av Israel

MIDRESHET BEN GURION 29 NOVEMBER

Vi har nu de sex första dagarna av vandring genom öknen bakom oss. Öknen är vacker, drömlik, fascinerande, mäktig och skrämmande. Isande kall på morgonen, stekande het ett antal timmar senare. Mäktiga berg och flacka dalgångar. Risken för störtfloder är ett faktum den här tiden på året, samtidigt som vi hela tiden måste planera hur vi ska ha tillräckligt med vatten för varje dag som går. Det gäller att i förväg noggrant överväga varje steg. Att våga lite på människor man möter och våga ta emot hjälp är helt enkelt viktigt för överlevnaden.

På många vis upplever jag mycket rädsla här i Israel. Människor är rädda för både grannländer, andra folkgrupper och kanske också det egna landet. Det att så många unga här vandrar ”Nationalleden”, som vi också går på, är kanske ett sätt att personligen erövra landet med all dess hårdhet och karghet. Många gör det efter värnplikten, som för män är 3 år och för kvinnor 2 år. Under den tiden är de värnpliktiga ansvariga för sina vapen även under ledig tid, vilket gör att det är helt normalt att se ungdomar med vapen ute i samhället. Också varje judisk skolklass på utflykt måste ha med sig minst två beväpnade vakter. Av Israels årsbudjet 2009 går över 15% till militären. Efter grundutbildningen svärs soldaterna in genom en ceremoni uppe på ruinerna av Massada. Nattetid i skenet av facklor avger soldaterna en ed som avslutas med orden ”Massada ska aldrig falla igen”. Det som en hänsyftning till då romerska trupper år 73 besegrade judiska rebeller på Massada. Men då romarna nådde upp på borgen hade alla rebellerna redan tagit självmord för att inte behöva bli romerska slavar.

Här om dagen blev vi försenade under vandringen och kom att klättra ner för en ravin i mörkret. Kalkstenen var hal, kvällskylan kom krypande, fallhöjden stor, mörkret becksvart. Jag var rädd. Rädslan förlamar och bromsar logiskt tänkande. Den isolerar en från omvärlden. Paniken kommer krypande och man fattar lätt felaktiga beslut. Utan hjälpsamma och tålmodiga människor i närheten skulle jag inte kommit mig någon vart. Endast och kärlek och vänskap fungerar som vapen mot rädsla.

Paus uppe på bergsryggen Karbolet, Tuppkammen, dvs kanten av Maktesh Ha´Gadol, Den stora kratern

ARAD 19 NOVEMBER

Jag ville be Avi illustrera sin bild av Israel åt mig, men det blev tyvärr aldrig tillfälle för det. Han är ca 65år, historiker, guide, arkeolog, kartsamlare m.m. En hjärtlig människa med en förmåga att brinnande föreläsa om olika platser i områdets historia. Vid lunchen på kibbutz Lahav fick vi en lång föreläsning om den brittiska taktiken för att erövra området från turkarna vid första världskriget. Inte långt från Lahav finns fortfarande rester av den järnväg Ottomanska imperiet byggde mitt under kriget. Vi hade gått utefter delar av den par dagar tidigare. Åtminstone jag tyckte det var intressant att lyssna till honom.

Vi har under drygt en vecka vandrat genom Juden. Ett område som är fyllt av jordbruksmark och ruiner. Det är lager på lager av historia. På den ena kulle finns en utgräving av en bronsåldersbosättning från den kananeiska tiden 2000år f.Kr., på den andra ännu äldre saker. Ibland är det ruiner från israeliska bronsåldern, eller från de persiska-, grekiska- eller romerska perioderna eller olika kvarlämningar från bysantinska och ottomanska tiderna. Ruinerna väcker fantasin. Vi har många gånger pratat om hur underbart det skulle vara med en tidsmaskin med vilken man skulle kunna resa tillbaka och verkligen se hur saker en gång i tiden varit.

Ett fortgående arkeologiskt arbete pågår bland alla dessa ruiner, men dock med endast av en liten del i taget. Ofta beroende på de ekonomiska resurserna. Samtidigt som det kanske är så som en guide i Jerusalem sa, att egentligen är arkeologi en vetenskap som förstör sig själv. För på många platser måste arkeologerna för att kunna gräva fram till exempel den romerska tiden, i princip ta bort allt från alla tidigare perioder. Och det gör att det blir också en politisk fråga angående vilken tidsperiod man väljer att ta fram. Och om det kan olika delar av befolkningen i landet ha olika önskemål.

Hirbat Yitir Ruin av en 2000 till 2500 år gammal stad

JERUSALEM 10 NOVEMBER

”Tio mått av skönhet gavs till världen. Jerusalem fick nio. Tio mått av lidande gavs till världen, nio mått gavs till Jerusalem”(egen översättning). Ett citat från Talmud som jag hittat i svenskfödda Birgitta Yavari-Ilans bok Forsake Not Your Heart (2008). Från Birgitta Yavari-Ilans balkong i stadsdelen Yemin Moshe ser man ut över det gamla Jerusalems murar med Davids torn och Jaffaporten i blickfånget. Nedanför sträcker Gehennadalen ut sig. Birgitta Yavari-Ilan har bott och jobbat som konstnär här sedan tidigt 70-tal. I hennes hem står dörren alltid öppen för besökare, gäster och inneboende.

I sin bok skildrar hon sin syn på landet och staden. Hon uttrycker sin relation till Jerusalem som ett giftermål, på gott och ont. I Jerusalem är Gud, tron och religionen alltid närvarande, på ett eller annat vis. Varje vardaglig handling får en religiös dimension och att skilja på religion och politik är en omöjlighet. Ur ett västerländskt perspektiv förefaller situationen ofta förbryllade och ologisk. Men här är hjärtat och trofastheten viktigare än hjärnan och kunskapen.

Önskar jag kunnat gå omkring med ett långt teleobjektiv på min kamera och i smyg fotografera alla människor i olika religiösa klädedräkter. Det finns så många fantasirika versioner. Judar, kristna och muslimer och alla möjliga andra, i så många versioner. Här strålar alla samman. En konstant spänning tycks vibrera i luften bland de urgamla murarna. En spänning som främjar kreativitet, föder nyfikenhet och för ens tankar upp ovanför det jordiska.

Gamla staden i Jerusalem

TEL AVIV 1 NOVEMBER

Som rymd och luft är gränslöst, så är också havet och så känns staden Tel Aviv vid Medelhavets strand. Staden är olik resten av Israel med en distinkt doft av södra Europa, med caféliv och en sjudande bohemisk konstärlighet. Tanken är fri utan långtgående historisk belastning, inte sällan med en klart sekulär framtoning. Språket på gatan förefaller lika ofta vara engelska som hebreiska. Turisterna och gästarbetarna är många.

Här finns inga av de murar, portvakter och taggtrådsstängsel, som annars omger varje kibbutz eller annat mindre samhälle. Murar bakom vilka det finns en social trygghet och ett skydd mot den hotfulla omvärlden. I Tel Aviv, två kvarter från den citysmarta shoppinggatan står en äldre dam och gräver i kötthandlarens soptunna vid den orientaliska marknaden. I södra Tel Aviv där många gästarbetare bor, många illegalt invandrade, växer protesterna. Den judiska befolkningen börjar känna sig hotade och i underläge. Den politiska diskussionen går varma om de 1200 barn till illegala arbetare i landet som är födda i Israel och talar hebreiska, men riskerar att utvisas från det enda hemland de känner. Här är långt till kibbutzens socialistiska devis: ”åt var och ens behov, efter var och ens förmåga”.

Öppenhet medför otrygghet, samtidigt som den också skapar en närande grogrund för ett rikt och kreativt kulturliv. En ny generation konstnärer växer upp och omskapar de gamla ideologierna, sätter historien i ett nytt ljus och frodas mitt i skärningspunkten mellan det europeiska arvet och den orientaliska omgivningen.

Härifrån, Israels kulturella centrum, kommer vi att under fyra dagar ta oss vidare upp mot landets religiösa centrum, Jerusalem. Staden som beskrivits både som världens nav och en religiös krutdurk.

Surfare vid stranden

HAIFA 25 OKTOBER

Havet, vattnet, stranden, det är underbart! Då vi äntligen nådde fram var det svårt att slita blicken från det stora blå Medelhavet. Efter veckor av vandringar på snusbrun, torr och dammig jord, uttorkade flodbäddar och sluttningar täckta med silvriga torkade stickiga tistlar, förefaller havet nästan magiskt. Under vandringen genom Gallilens jordbruksbygder var det är så som allt stod stilla i väntan på regn. Utan vatten finns inget liv. Längre norrut var de några få floder som hade vatten omgärdade av nationalparker dit vi måste betala inträde om vår vandringsled gick där igenom.

Bristen på vatten är ett allvarligt problem här. Myndigheterna har nu gått ut med de första varningarna att om inte den kommande vinterns nederbörd blir över genomsnittet, kommer landet att börja få svårt att förse sina invånare med färskvatten. I Galileiska sjöns ligger vattennivå kring 5,5 m under det önskvärda,och även grundvattenreservoarerna börjar bli farligt låga. Så nu jobbar man mer än någonsin på att bygga upp avsaltningsanläggningarna som ska förvandla havsvatten till färskvatten.

På stranden i Haifa träffade jag Gulle. Hon är av judisk bakgrund och kom hit från Helsingfors för snart 40 år sedan och är numera gift och bosatt i Övre Haifa, en högt belägen stadsdel med en underbar utsikt över Medelhavet. Jag ber henne illustrera hennes bild av Israel för mig. Det blir havet, stranden och två människor som tycker om varandra.

Malin åker nu hem och jag och Hanna fortsätter vår vandring söderut längsmed kusten i riktning mot Tel Aviv.

24 okt Gulle Landau tillsammans med värninna illustrerar för mig

24 okt Gulle Landaus illustration av Israel

NAZARET 18 OKTOBER

Att vandra kilometer efter kilometer i ett brunbränt och dammigt landskap sliter både på kroppen och humöret., så vi stannade och vilade upp oss i den mångfasetterade och intressanta staden Nasareth, före vi går vidare mot Medelhavet. Här i Nasareth får man känslan att man kommit till ett annat land. Skyltar både på bussar och på butiker är här i första hand på arabiska och levnadstempot förefaller vara ett helt annat. Samtidigt som staden har en huvudsakligen arabisk befolkning där majoriteten är muslimsk har den en kristen-arabisk historia. Idag minskar andelen kristna araber på grund av det tryck de utsätts för genom att de halkar mitt emellan de etniska standardgrupperingarna.

Ju mer jag kommer i kontakt med olika människor här i Israel desto svårare blir det att generalisera och dela upp befolkningen i enbart judar (drygt 80%) och araber (ca 17%). Drygt en miljon har arabiska som modersmål, däribland också druser och beduiner. Men nära på lika många har ryska som första språk. Och det finns också små samhällen med libanesiska judar som ännu i tredje generation pratar i huvudsak libanesisk arabiska och har starkare kulturella band med araberna i övrigt än med de ashkenaziska judarna som härstammar från Europa. Det finns också många som obehindrat rör sig smidigt över alla kulturgränser och förefaller hemma överallt.

Mitt konstprojekt har fått sina första bidrag. Först ut var Esra, en yngre studerande som vandrar Israel National Trail tillsammans med sina föräldrar. De är judar med amerikanska rötter, bosatta i Jerusalem. Han beskrev stolt i sin bild hur judarna byggt upp landet från att ha varit torrt och kargt, till att bli ett grönskande och fruktbärande land.

Senare träffade jag Qamar. Hon har bott största delen av sitt liv i gamla staden i Nazareth och förde oss på en guidad tur genom de labyrintliknande kvarteren. Hon är palestinsk och hennes bild av Israel är en annan. Hon ser på landets skönhet med sorg och berättar om den känsla av otillhörighet och främlingskap som hon och många andra känner till det land de lever i. Hur hon och andra berövats den jord i vilka deras rötter tidigare funnits.

Många historier här förefaller handla om rotlöshet. Man har flyttar hit från olika håll i världen i jakten på rötter eller man har fått sina rötter uppryckta och tiden förefaller inte hela den sårade stoltheten. Identiteten och

självkänslan finns så starkt förankrad i den etniska tillhörighetens historia och jorden.

Esra

Esras bild av Israel

Qumar

Qumars bild

TIBERIAS 12 OKTOBER

Nu har vi avklarat vandringens första etapp, den 130km långa nordliga delen, för att efter en dags vila fortsätta med nästa som går vidare genom Galileen och över Karmelbergen. Kroppen har börjat vänja sig och packandet av ryggsäcken har börjat bli rutin. Utefter leden har vi träffat många underbara människor. Medvandrare, främst från olika håll inom landet, som frikostigt bjudit oss på kaffe, tips och telefonnummer till olika övernattningsalternativ.

En kväll i bergen ovanför Kirjat Shmona fick vi hjälp att ta oss ner till staden för att handla mat och vatten av Ahmed, en palestinsk boskapsuppfödare. Han berättade om sitt liv och sina kor som vandrade fritt omkring och betade högre upp på berget. Han berättade om sommarens anlagda bränder som bränt ner delar av skogen och om hur en raket under kriget med Hamas i Libanon, 2006, hade det landat på hans betesmarker och bränt ner stora delar av dem. Det hade varit intressant att engagera honom i mitt konstprojekt och be honom visuellt illustrera hans syn på Israel, men kommunikationssvårigheterna blev ett för stort hinder.

Senare på Kibbutz Yiron träffade jag Lydia, konstnär och sociolog, som också hon berättade om kriget 2006. Kriget förefaller ha lämnat fortfarande färska spår hos människorna här i norr. Före och under kriget flög många Katysha raketer över Yiron, som ligger inom synhåll från libanesiska gränsen. Ingen av raketerna träffade, främst på grund av en skyddande kulle, utan landade främst längre inåt landet. Men många pratar fortfarande om dessa raketangrepp.

Som Lydia ser det var Israeliska armens anfall mot Hamas i Libanon helt berättigat. Även om det inte, enligt henne, ger någon bestående lösning på problemet, utan endast köper israelerna lite tid. På samma gång berättar hon om sin sorg för befolkningen i den från hennes trädgård synliga grannbyn på andra sidan gränsen, då hon en morgon upptäckte hur dess siluett nästan utraderats. Som hon ser det skapar våldet endast mer trauma hos människor på båda sidor, vilket endast får konflikten att djupna.

Lydia hjälpte mig med att översätta till hebreiska en text som förklarar mitt konstprojekt vilket kan vara ett bra hjälpmedel i fortsättningen.

Ahmned palestinsk boskapsuppfödare

DAFNA 3 OKTOBER

Vi har nu startat och är på väg. Planen är att vi ska nå Eilat och Röda havet lämpligen till jul. Men vägen dit är lång, ca 940km, enligt vandringsleden vi följer. Klimatet och naturen påfrestande och vi är noviser i den israeliska kulturen. Första vandringsdagen startade vi, jag, Hanna och Malin, i uppe i Nimrod, vid foten av berget Hermon i Israels nordvästra hörn. På bussen dit mötte vi Galia som också skulle vandra på samma led som vi. Hon flyttade hit från Ukraina som 12åring tillsammans med sin familj. Att vi träffade henne var en lyckträff för oss och jag lärde mig mycket om kulturen och bara enkla små saker hur man hanterar olika vardagliga situationer här. Det grundläggande drivkraften här i landet verkar vara hjälpsamhet. Behöver du ta dig någonstans -be om hjälp, lifta. Alltid är det någon som hjälper. Behöver du något annat -fråga. Man ställer upp så långt det bara står i ens förmåga. Jag tror det gäller både i smått och i stort. Det är helt enkelt en fråga om överlevnad.

De två senaste nätterna har vi sovit här på Kibbutz Dafna’s camping. Idag är det Sabbat och första dagen på Succot -veckan. Under gårdagens vandring gick vi vilse bland avocadoplanteringar (vi missade leden en timme efter dess början…) och kom tillbaka hit till campingen först efter att kibbutzens butik stängt för sabbat. Men mannen vid campingens info plockade fram bröd ur frysen och kom senare med grönsaker och smältost åt oss ur sitt eget kylskåp. Tillsammans med det vi hade från tidigare blev det en liten festmåltid mitt i campingens tältstad med alla succot-firande israeler. Grillröken låg tät och lamporna glimmade i träden: I dag har vi en vilodag för att imorgon fortsätta ytterligare en liten bit i riktning mot stranden i Eilat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s